Bianca Cibej Hallifax
Här kommer några fina bilder på söta lilla Bianca. När vi fotade de här bilderna var hon bara ett par veckor och fortfarande pytteliten. Jag hoppas att hon vill vara med på lite fler bilder till våren. Under vintern blir det inte att jag fotar så många barnporträtt i Ulricehamn. Jag längtar efter våren då kameran ska få komma ut och upptäcka hur gott det luktar och hur vacker det är när snön smälter och knoppar brister.
På onsdag ska jag till Jönköping. Det är dags för världens bästa bokklubb att ha årets första träff. Vi har läst en bok av Björn Ranelid som heter Hjärtat som vapen. Jag kan nog avslöja här att jag tycker att den är helt klart läsvärd, vacker och lite tragisk.
Vår bokklubb har funnits i ungefär fem år och vi träffas var femte vecka. Det har blivit en hel del böcker under åren och så har det även trillat ut ett par barn, somliga har gift sig och jag har lärt mig att fotografera!
Men det har inte bara varit ljusa stunder som passerat utan vi har också delat jobbiga stunder och svåra saker. Åtta starka kvinnor som lärt känna varandra och funnit varandra genom litteraturen och faktiskt ganska mycket genom grundaren Lisa som numera bor i Täby. Jag hoppas att hon är stolt över moderklubben även om hon nu skapat en ny klubb i Stockholm. Vi har förresten ett namn, Klubb 67. Vår första bok var nämligen Patient 67 av Dennis LeHane.
Annars är veckan fullpackad med jobb och diverse fritidsaktiviteter. Nu är det verkligen fullt upp ända fram till den 10 februari då vi lämnar vintern för två veckor i Thailand. Att skriva att vi lämnar Sverige skulle inte vara helt sant med tanke på hur många svenskar som reser till Thailand varje år. Men alla som har varit där förstår också varför vi återvänder. För att få uppleva ett paradis som man bara tror existerar i fantastin. Den här gången blir det Ao Nang, Koh Lanta och Phi Phi. Vi har bokat hotell och resorter som verkar helt underbara. Jag hoppas att tiden fram till att vi åker går långsamt för jag har redan börjat njuta av solen, maten och stränderna.
Canon 5d mk II + 50 mm f/1.4
Lördagsfika i Ulricehamn
Som ett ur hemma hos reportage i den ännu ej existerande tidningen Fikaliv... Om någon vill starta upp tidningen så kan jag ta bilderna och även vara provsmakare/betygsättare till diverse tester.
Café Holmin/Karlsson
Onödigt
Innan jul var jag tvungen att överlägga med ett antal kollegor huruvida min julklappsidé till sambon var bra eller inte. Merparten av kollegorna tyckte att det var en bra julklapp att köpa ett pufffigt, fluffigt duntäcke och sambons syster hakade på och köpte lyxig kudde. Sedan dess har jag närapå varit lite avundsjuk och igår kväll var jag jättetrött men skulle bara provligga täcket och kudden en stund. Det slutade med att jag vaknar upp sju timmar senare av att väckarklockan ringer.
När jag kommer hem beklagar sig sambon över hur dåligt han har sovit. Möjligen kan han ha sovit sammanlagt två timmar under hela natten. Djupa ringar under ögonen intygar att historien kanske består av ett uns sanning. Han ondgör sig dessutom över att min kudde är extremt obekväm.
Jag: Kan vi inte åka och köpa mysigt täcke och kudde till mig också.
Sambo: Nej men det är väl onödigt.
Jag: Men det är det väl inte alls.
Sambo: Jo, vi har ju sagt att vi inte ska slösa pengar.
Så om ni undrar över varför jag beklagar mig över nackspärr och dålig sömn så vet ni. När jag går runt som en zoombie och inte får någonting gjort, vänligen visa medlidande.
2009-12-05
Jag kan glädjande berätta att jag nu har fått en bröllopbokning den 6 mars. Ska bli jättekul och spännande. Jag minns ju att det krävdes några försök innnan jag blev riktigt bra på att cykla. Kanske det fungerar likadant med bröllopsfotograferandet. Återkommer med analys om ett par månader. Nu ska jag återgå till redigerandet av bilderna på lilla Bianca.
Think Pink
Det är klart att det är bra att utmana sig själv och att klara nya oväntade saker kan såklart ge rejäla kickar för självförtroendet. Men jag syftar på de där gångerna då det faktiskt är mer hälsosamt att svälja stoltheten.
Det spelar väl ingen roll om man är tjej eller kille, ung eller gammal och stöter på ett problem. Har man försökt och inser att man med någon annans hjälp skulle kunna åstadkomma ett resultat som är bättre så är det ju bara att be om hjälp. Många små är tillsammans starka. Det lärde i alla fall Bamse mig redan under tidigt åttiotal. Så sluta upp med att spela martyr vare sig det gäller stora eller små saker, gå och be dina vänner om hjälp.
Här kommer en liten rosa tjej som är storasyster till lilla Bianca i förra inlägget.
Vendela Hallifax Cibej 2009-11-14
Sömnig
Det börjar bli dags att dra in en djupt andetag och samla kraft och syre som ska räcka en hel arbetsvecka, ända fram till fredagen. Hur ska det gå till när näsan börjar bli täppt och huvudet dunkar svagt? Någonstans har min kropp girigt sugit i sig någon slags förkylningsvirus vilket jag tycker var alldeles onödigt. Vem har tid att vara krasslig, eller snarare vem har lust att känna sig hängig? Äsch, jag skjuter det åt sidan som alla andra saker som känns mindre roliga, jag stoppar sonika huvudet i sanden. Strutsmetoden fungerar förresten utmärkt på saker såsom smutsig disk, risken är väl bara att jag helt plötsligt en dag står bostadslös (utkastad) på grund av mitt val av problemlösningsmetod här hemma.
Jag har förresten smygstartat våren i helgen. Jag har köpt tre nya vårplagg och jag slutar aldrig förundras över att jag alltid kommer hem från en shoppingtur med kläder i samma färgskala. Ena gången går allt i svart, nästa gång är allt i brunt eller lila. Denna gången har allt naturvitt som bas, färgglatt värre. Det är bara att inse att jag inte är färgstark och jag kommer troligtvis aldrig att bli det heller.
Söta, söta, söta lilla Bianca är tösen vars bilder jag just nu är mitt inne i att redigera. Fler bilder följer framöver för den som är tålmodig och nyfiken...
Canon 5d MkII + 24-70 f/2.8 L
Mission completed?
Intryck ger uttryck
Och i färg...
Hjärnspöken
Föräldrar var något väldigt pinsamt när jag var 14 år. Inte andras föräldrar utan bara mina egna. Man skulle direkt kunna tro att jag har föräldrar som dansar på borden till vardags och pratar höggljutt om allt ifrån sina toavanor till hur man bäst fernissar en båt med vilt främmande människor. Så är inte fallet. Jag har oerhört städade föräldrar som alltid håller väldigt låg profil och inte utmärker sig på något sätt. Men just då, i mitten av nittiotalet, var det e x t r e m t pinsamt att eventullet kunna sammankopplas med dessa två varelser. (Ett totalt ologiskt och mycket otacksamt beteende, jag vet!)
När min familj emellanåt åkte till Vimmerby för att handla gick jag tre steg bakom alternativt tre steg framför de andra. På vilket sätt kan det ha förändrat något? Hur tänkte jag?
Ett tillfälle jag minns särskilt väl. Det var när jag gick på högstadiet och det var öppet hus en lördag. Jag gick tre steg framför min familj hela vägen till skolan. Tänk om jag hade kunnat se det på film idag. Det måste ha sett oerhört töntigt ut. Men det var viktigt då. Oerhört viktigt, man kunde typ dö av pinsamhet om man gick i samlad tropp. Hur tänkte jag egentligen?
Man får nog bara inse att det går inte att förstå sig på hjärnor, särskilt inte när de befinner sig mitt i tonåren. Eller... vid närmare eftertanke går det nog aldrig att förstå sig på dem fullt ut. Det är bara att skaffa sig självdistans och skratta åt alla de där extremt viktiga fixeringarna sedan i efterhand (som när jag häromåret bestämde mig för att jag alltid får så ful dubbelhaka på kort så att jag måååste sträcka på halsen när någon fotograferar, ehhh... den fixeringen återstår visst fortfarande).
Det är bara att skratta och gå vidare för att obemärkt hamna i nästa hjärnspökes våld.
Idrottsgala
Pinsamma var förresten också de flesta av de där pausunderhållningarna som det bjöds på. Soffsången var kul i 30 sekunder. (Nu överdrev jag för att vara snäll.) Ännu mer pinsamt var det att jag inte hörde någonting av vad som sades under utdelningen av Sportspegelpriset. Jag satt bara och generades över att Mari Lehnmanns tröja blev extremt transparent i strålkastarljuset. Jag fick liksom hålla handen för ansiktet och kolla genom fingrarna på bästa skräckfilmsöverlevnadssättet. Jag är alldeles för pryd för att tro att man medvetet tar på sig en transparant tröja när man ska dela ut sportpris i svt.
Jag vet inte var jag fick tag i all den luft som gick åt för att ha alla dessa åsikter om något så banalt som Idrottsgalan 2010. Nu har jag pratat sport så att det räcker för hela året.
På tal om effektivitet. Igår var jag också effektiv, då redigerade jag tre bilder på Vera på en och samma gång. Här kommer de två som jag inte visade igår. Den undre bilden är en av de sötaste på länge.
Canon 5d mk II + 50 mm f/1.4
Liten Vera
Tiden bara går, ingenting förändras, eller så förändras allt utan att man märker det. Som att lilla bebis-Vera helt plötsligt bara är stor och väldigt lik storebror. Varför ser man det bara helt plötsligt?
Saker som inte förändras är att man varje söndag kväll får lite jobångest eftersom det då är nästan en vecka kvar till nästa helg. Arbete innebär mindre fritid och således också mindre tid för fotande och bildredigering. Suck. Fast jag suckar inte så mycket som det låter, det är mer en ljudlös suck. Å andra sidan innebär en ny vecka att vi kommer en vecka närmare vår semester. Längtar. Kameran åker givetvis med även denna gång.
Denna vecka ska jag försöka redigera bilderna på lilla Bianca, jag lovar Magda! Bröllopsredigeringen verkar ha tagit musten ur mig.
Jag kan inte komma på något roligt att skriva alls. Veckans höjdpunkt måste varit att kollegans femårige son uttalat att han tycker att jag är vacker. Annars händer ju ingenting kul alls; kaos på Haiti, Sabb lägger förmodligen ner och det verkar bli fler framtida nedskärningar i kommunal verksamhet som tillexempel skola. Så därför slutar jag att skriva nu. Medan humöret är på topp liksom...
Jo, förresten! En rolig sak... det trillade in en förfrågan om bröllopsfotografering härom dagen. Även om det inte blir någonting av det blir jag oerhört smickrad över förfrågan. Tack. Nu väntar jag bara på ett litet inbjudningskort så att jag kan få vara bröllopsgäst under året också! Bloggen har hittills varit väldigt effektiv när det gäller den här typen av önskemål. Vem hinner först?
Därför ska man inte jobba för lite
Strålande solsken lockade ut familjen på sjön efter ett litet mellanmål med dagsfärskt hembakat solrosbröd. Vi promenerade tvärs över den frusna sjön och tillbaka igen i strålande sol och avnjöt en sagolikt vacker skymning. När vi kom hem igen var vi fortfarande promenadsugna så det blev en sväng på stan och ytterligare en halvtimmes promenerande.
Väl hemma spelade vi Playstation en bra stund, ett mycket roligt snowboardspel. Sedan satte vi oss i varsin ände av soffan och läste, läste och läste. Därefter åt vi fruktsallad med valnötter och keso till kvällsmat och sedan vilade jag ögonen en stund. När jag vaknade trodde jag att det var dags för lite tv. Då visade det sig att det forfarande var en halvtimme kvar till Morden i Midsummer och jag hann med att surfa lite också.
Det ska också tilläggas att jag hann vaccinera mig mot hepatit A+B på vårdcentralen i går morse innan jag åkte till jobbet. Gårdagen var nog den längsta dagen i mitt liv, nästan lika lång som julafton när man var yngre. Jag ska se till att hålla mig på jobbet lite längre i fortsättningen. Kvällarna blir liksom a l l d e l e s för långa annars. Ho ho ho...
Det ska vara kul att gifta sig!
Inbjudan till bröllop mottages förresten tacksamt i brevlådan. Fotouppdrag går också bra om du nu inte vill ha mig som gäst. Ho ho...
Magiskt
Canon 5d mk II + 50 mm f/1.4
Magdalena och Magnus 5 december 2009
I flera månader funderade jag och förberedde mig mentalt. Jag var lite nervös inför den stora dagen och jag var v ä l d i g t nervös dagen efter när jag skulle sätta mig och bläddra igenom bilderna den första gången. Men vad hade jag att vara orolig för? Jag hade ju fotat ett par med en underbar utstrålning och ett par som bjöd på sig själva under hela fotograferingen. Bilderna utstrålade så mycket kärlek och lycka så att jag blev alldeles glad i hela kroppen. Det är sant. Och när Magnus emellanåt tokade till det gick det inte att hålla kameran stilla för hela jag skakade av skratt.
Det som gjorde mig extra nervös var ljuset. Eller snarare den stora bristen på dagsljus. Den stora dagen bjöd knappt på något dagsljus alls. Himlen var gråare än gråaste grått. Men assisterande Johanna gjorde verkligen ett toppenjobb med reflexskärmen. Utan henne hade det aldrig blivit så bra som det blev. Jag ser fram emot fler lyckade samarbeten.
Ikväll har jag lämnat över alla bilderna från förberelserna, porträttfotograferingen, vigseln och festen. Jag fick ett sms från brudparet för en timme sedan att de var jättenöjda med bilderna och att jag fick mvg i betyg. Jag vill nu tacka för både detta betyg och för att jag fick äran att föreviga er dag!
Nu blir det världspremiär för några av mina allra första bröllopsbilder!
Canon 5d mk II + 50 mm f/1.4 alt. 24-70 f/2.8 L
Kost, motion och sömn
Maträtterna som serverats har emellanåt varit mindre uppskattade. För att ni andra ska lyckas bättre i köket kan jag tala om att 1%-ig kesella inte är lämplig i pastasås med kräftstjärtar när den 10%-iga är slut. Smaken blir sträv och mycket syrlig. När man ska göra egna fiskburgare är det inte en bra lösning att ersätta potatismjölet med maizenaredning och på samma gång tro att man kan skapa stora eleganta wallenbergsliknande biffar. Det slutar i fiskröra i stekpannan. (Som äggröra fast med fisk.)
Så nu andra halvan av familjen rynkat på näsan åt maten i över två veckor och vår nyinköpta våg har varit väl värd varenda krona eftersom det blivit alltmer kroppsmassa för den att väga in.
Det pratas ju en del om att man blir piggare av att röra på sig och äta hälsosamt. Jag vet inte om man kan räkna oss som piggare när vi vaknar till liv 70 minuter efter att väckarklockan har ringt och dyker upp klockan 11 istället för klockan 10 på pulkamys med korvgrillning.
Så nu kära kollegor, vänner och annat folk är ni alla förberedda på att vi snart är tillbaka till vardagen igen, lite rynkigare runt näsan, lite tröttare och ännu lite tyngre. Men mycket hälsosammare...?
Bröllop på gång
Canon 5d mk II + 24-70 f/2.8
Tjugohundratio
Jag försöker intala mig att det är fullt normalt att bo två dygn i en grå fleecemorgonrock. Att det nog kan vara hälsosamt. Mitt inre hoppar emellanåt av otålighet och försöker övertala familjen att åka på teater i Göteborg, spontanweekend i Stockholm, eller varför inte viltsafari i södra Afrika.
Jag har liksom inget mellanläge. Antingen är det dubbelarbete och en fullspäckad fritid eller så kan jag inte ens motivera mig att få på mig kläderna. Hur hittar man mellanläget? Hur blir man sådär hurtigt sund och trillar köttbullar till lunch och gör långkok till middagen, varemellan man bonar golven, och promenerar raskt med stavar? Kanske är så att en av anledningarna att det där mellantinget inte finns är att det får mig nästan att må lite illa av ren tristess. Sedan är nog inte hushållsarbete min grej riktigt. Det är bara att erkänna. Det är nog egentligen där skon klämmer.
Men varför sitta inne och uggla och polera silverskedar som aldrig används när jag numera äger världens bästa kamera? Tjohej, lite mer suckande och rutskrapande på bilen återstår men snart så är det vår. Då kan man vakna ur sitt ide och fota i underbart vackert ljus. En kavalkad med nya vinterbilder fotade i ren glädje följer därför med i detta inlägg. Jag får motvilligt och lite buttert erkänna att jag suttit halva dagen och gjort en årssammanfattning till bloggen med massa bilder och rolig text men någon glömde att spara och någon råkade trycka bort fel fönster. Så nu siktar jag framåt istället och lägger det gamla bakom mig! Om jag utvecklas hälften så mycket med fotograferandet 2010 som jag gjort 2009 så kommer det här helt klart att bli ett magiskt år. Jag är redo, batterierna laddade och minneskorten tömda.
Klick, klick, klick...