Nydiskat, nyligen dammsuget, nytvättat i stora lass och nya bilder blir klara för var timme som går. Jag älskar maskiner; diskmaskiner, dammsugare (önskar mig en självgående), tvättmaskiner, och datamaskiner såklart. Ibland undrar jag vad jag hade älskat om jag levt för 300 år sedan? (Förutom levande personer då såklart!)

Ikväll bär det av på mysig utflykt. Komboutflykt, spänning, romantik och massa fototillfällen, dessutom utanför kommungränsen! Bilder kommer framöver såklart.

Vad vore livet utan alla små góa guldklimpar som rultande tar sig fram? Att träffa lilla Tilda var supermysigt och jag tycker verkligen att bilderna speglar hennes personlighet. Jag tycker dessutom att de är sådär härligt Astrid-Lindgren-somriga.

Dagens datum går till historien, likt alla andra dagar gick den så till slut över i mörker och stillhet. Så här i efterhand inser jag att det kanske var dumt att inte göra något mer av dagen. Återstår gör nu 11.11.11 och 12.12.12 därfter kommer inga fler chanser för oss som gillar siffersymmetri.

På tal om tid... En milstolpe i mitt liv är att åter vara med diskmaskin. Magiskt! Tideräkningen i mitt liv är numera tiden före- och tiden efter diskmaskinen.

I helgen har jag jobbat mig igenom bröllopsbilder, 4/5 mappar är nästintill färdiga. Snart återstår endast det roligaste - porträtten! Jag har dessutom varit ute och fotat lite nya barnbilder och i fredags levererades sprillans nya bilder på fina Tilda.

Jag känner att jag borde skriva något intressant eller roligt istället för en massa innehållslösa oväsentliga ord, men senaste tiden har jag inte kommit på något att skriva här som kan intressera någon, inte ens mig själv. Jag kan minnas att jag skrattar. Nästan varje dag skrattar jag jättemycket. Men jag kommer liksom inte ihåg vad jag skrattar åt. Det känns som att jag gör jättelite av jättemycket olika saker mest hela tiden och resultatet blir typ minnesmarshmallows, rosavitt fluff som varken smakar gott eller innehåller någom sorts näring. Roliga anekdoter efterlyses!

Tilda

Jag läste om två av årets Nobelpristagare imorse. Upptäckten av grafen var i mina ögon ganska förvånande eller snarare häpnadsväckande. Två män sitter och tejpar på en bit blyerts och upptäcker att kol följer med på tejpbiten och att det är såväl börjbart som hållbart och vips så har de kommit på hela grafenfenomenet. Sex år senare får de Nobelpriset... (Vill du ha den sanna storyn får du läsa något trovärdigare, min historia är en förenkling och sannolikt en förvanskning av sanningen).

Rätt ofta är det faktiskt så även i min lilla, lilla värld. Små, små saker händer och sätter större saker i rullning och sedan vips så händer något oförutsäbart. Något stort, något litet, något som sätter spår, något som förändrar. Det är väl som fjärliseffekten inom kaosteorin helt enkelt. En fjärils vingslag på rätt ställe i rätt sekund kan få oanade effekter.

Alla kan vi förresten dra vårt strå till stacken och påverka varandras vardagar genom något så enkelt som att alltid kosta på oss ett leende mot varandra. Genom att avvara ett par sekunder av ditt liv så blåser du fjärilen i en annan riktning. Den som är riktigt vågad kan alltid avvara ett par ord, en omtanke.
Kanske är inte din uppgift det formella, din arbetsuppgift eller ditt uppdrag? Din riktiga uppgift här i livet kanske är att se dem som finns omkring dig, medmänniskor, vänner, kollegor. Ett litet ord eller ett leende på rätt ställe kan förändra inte bara en människas liv utan hela vår tillvaro.

Idag har jag helt opretantiöst spånat idéer med en kollega som ganska nyligen startat eget. Vem vet, kanske är det en sådandär liten sak som sätter större saker i rullning... eller så blir det inte ens av. Ovisshetens mystik lägger sig som en dimma runt min skepnad. Dags att krypa till kojs, klockan närmar sig midnatt, sängen lockar med sitt puffiga omvälande duntäcke.

Några minuter utanför Ulricehamn bor lilla Josefina med sin mamma och pappa och lite fina husdjur; katter, hönor och en ståtlig tupp. Sedan ett par veckor tillbaka har familjen dessutom ytterligare en liten tös. Men när de här bilderna togs var Josefina fortfarande familjens enda barn.

Josefina är en livfull liten tjej som ville visa sin fina cykel, gungan, serverade kaffe och testade sin nya sandlåda. Att ha förmånen att emellanåt få fota alla dessa små charmtroll ger oerhört mycket energi. Jag är lyckligt lottad.

I veckan kunde man se ett vackert brudpar i STT, i dag i UT och jag tror att det även kommer en bild i BT inom kort...

Fina Johanna och Mikael gifte sig i Finnekumla kyrka den 21 augusti, tack för att jag fick föreviga er dag! Imorgon ska jag sätta mig ett par timmar och börja sortera och redigera bilder så smått. Så inom ett par veckor kommer fler bilder. Många löften, dags att börja leverera...