Första advent innebär att man får tända en massa härliga adventsstjärnor, levande ljus och inte minst så får man gå och titta på julskyltningen. Mys på hög nivå. Såhär ser julskyltningen ut i Ulricehamn i år.

Canon 5d mkII + 24-70 f/2.8

Ibland känns det som att jag skulle vilja ha en paus från jobbet. Jag kan komma på mig själv med att önska att en lite fe ska dyka upp, vifta med sitt lilla trollspö och bland allt magiskt glitterpulver sedan säga att jag bara behöver jobba deltid. (Fast med full lön då såklart.) Jag önskar mig tid att styra upp saker och ting. Designa om bloggen, göra i ordning fakturor för fotograferingar, läsa på och vidareutvecklas, hinna göra många, många fler fotograferingar...

Men så insåg jag igår att det faktiskt inte är långt till jullovet. Dessutom är jullovet faktiskt ganska långt. Så nu ser jag det som att så fort skolan slutar så börjar jag jobba med mitt icke existerande fotoföretag. Jag får väl kalla det för vad det är än så länge, hobbyverksamhet.

Idag har jag suttit flera timmar och förberett mig inför bröllopet som äger rum på lördag. Jag har letat fram 53 inspirationsbilder som jag ska lägga i ordning i ett dokument tillsammans med en privat checklista.

Jag har i funderat en hel del på hur jag vill att min blogg ska se ut i framtiden. Det är svårt. Inte att komma med idéer, men själva kodningen. Tar hur många timmar som helst och ändå blir det liksom inte som man vill. Mina funderingar ledde till lite googlande som ledde till lite testande som resulterade i en slideshow med lite samlade barnporträtt.

Jag skulle uppskatta lite respons om någon av er har tid...
  
Tryck på playknappen och försök att ha musen stilla medan du tittar på bildspelet.

Jag längtar efter sol. Lagom till nästa helg önskar jag mig ett svagt, milt solljus som håller i sig hela dagen. Snälla, snälla, snälla...

Annars rullar veckan på i ett rasande tempo. Jag har vaccinerat mig idag. Från början funderade jag mycket på om jag skulle ta sprutan eller inte. Jag sökte en hel del information på nätet. Jag hittade en antivaccinhemsida som propagerade mot sprutan och som skrev om alla farligheter den innehöll. Jag blev lite skeptisk och började leta efter vem som stod bakom sidan. Det visade sig att den tillhörde ett företag som sålde naturläkemedel. Jag fortsatte läsa och mycket riktigt, efter all kritik mot vaccinet kom massor av propaganda och reklam för vilka piller man skulle köpa för att inte bli sjuk. Som om de där kemiska preparaten skulle vara ett bättre alternativ. Sedan klickade jag bort sidan och förträngde hela grejen.

Ända tills vi fick mail om att det var dags för massvaccinering på jobbet. Då tänkte jag att det gäller att inte tänka. Jag printade ut hälsodeklarationen, fyllde i den och i dag stegade jag in till sköterskan och nu är det gjort. Ingen återvändo. Nu är det bara att vänta på att det ska växa ut konstiga grejer lite här och var på kroppen.

Men helt allvarligt, folk har vaccinerat sig mot än det ena och än det andra under flera decennier utan några större biverkningar. Det ska nog gå bra den här gången också. Till er som inte tagit sprutan än kan jag ärligt lugna er genom att säga att det känns nästan inte alls. Ett litet stick, sedan är det över.

Slut på svamlandet. Två nya bilder på Siri kommer här.

Canon 400D + 24-70 f/2.8

Fler bilder från resan. Det var ganska svårt att få några bra bilder. Allt gick liksom så fort hela tiden. Det kanske är det som kallas för storstadspuls.

Det där med storstadspuls är väldigt abstrakt och svårt att identifiera för en lantis som jag. Bor man i centrala Ulricehamn märker man aldrig av någon rusningstrafik, man får inte ont i fötterna av en shoppingrunda (om man inte går med stilettklackar möjligtvis men det är inget för mig som vrickar fötterna till och med i tofflor) och man kliver inte heller av tunnelbanan när man efter sju stationer insett att man åker åt helt fel håll.

Den enda bana som finns här i trakten är väl banvallen och den är asfalterad sedan många år och används som cykelväg. Enda möjligheten till felåkning där är väl då att man inser att man av misstag cyklat till Timmele fastän man egentligen skulle till Vegby. Typ.

Äsch, bilder istället...

                    1. Random registreringsskylt 2. Amerikanska flaggan/Empire state building
                    3. Flatiron building från två olika håll 4. Höga hus 5. Anonyma höghus
                    6. Fler okända skyskrapor 7. FN:s högkvarter

Jag: I natt vaknade jag av jag hostade så mycket att jag fick sätta mig upp. Två gånger!
Sambo: Jaha. Det hörde inte jag.
Jag: Tänk om det hade varit för något år sedan, då hade du ju vaknat bara av att jag hade andats lite högre än vanligt.
Sambo: Ja men du vet, det är ju som när man prenumererar på en tidning. Man vänjer sig liksom vid dunsen i hallen tidigt på morgonen.

Så nu vet ni. Jag är som den där dunsen. Känns skönt att man slipper bli liknad vid något vackert och gracisöst. Då hade förväntningarna varit så höga. Nu är jag som en duns.

Duns och godnatt.

I helgen har vi varit i Borås och tränat oss i skolämnet barnkunskap. (Är det kanske möjligt att få tenta upp betyget från högstadiet?) Under 25 timmar hade vi på egen hand fulla ansvaret för en 28 månaders kille och en knappt fyra månaders liten tös. Jag ger oss en fyra av fem möjliga i betyg. För att nå en femma borde vi kanske ha bytt ut någon av de tecknade filmerna mot en hälsosam och stärkande promenad i regnet. Dessutom glömde vi att servera grönsaker till middagen.

Den lille killens omdöme lyder (jag citerar) "vad ni håller på med jag". Omdömet uttalades när vi efter läggning kom på att vi glömt dra i skyddsflikarna på blöjan och därmed fick krångla av hela pyjamasen ännu en gång och sedan på igen. Ja, ja, man kan ju inte komma ihåg allt på en och samma gång...

Natten innehöll ungefär fem uppvaknanden av diverse karaktärer. Yrvaken pojke som två gånger om irrar runt i hallen, hostande tös som verkar ha oroväckande svårt att andas i otränade öron... Klockan sju var det dags att fixa två vällingflaskor, upp och duscha och börja dagen.

När vi landade hemma i soffan efter 25 timmars barnkunskapspraktiskerande hade vi rejäl träningsvärk och var tvugna att sova. Vi sov oss igenom hela reprisen av Mammas pojkar och Bonde söker fru. Nu känns det som att träningsvärken börjar släppa. En djupdyk bland semesterbilderna var en fenomenalt bra återhämtning.

När vardagen slår sina vassa klor runt ens axlar känns allt annat än vardag avlägset. När huvudet dunkar redan innan man fått upp det från den mjuka huvudkudden och mörkret sluter sig runt husknuten både när man kliver in och ut genom entrédörrarna på jobbet, då existerar inget annat än vardag, vardag, vardag.

Då får jag tvinga mig själv att ruska på huvudet. Hårt, hårt, hårt, ända tills huvudvärken ersätts av yrsel. Då inser jag att jag är en av de priviligerade, som under ett välförtjänt och flera gånger om inarbetat höstlov, alldeles nyligen fick besöka en för mig helt främmande kontinent. Tänk att jag fick insupa dofterna av New York, fick se röken pysa upp ur gatubrunnarna, fick höra det öronbedövande larmet från trafiken... För att minnas resan som jag tror redan börjar suddas ut av och ersättas med tjock, grå vardag, studsade jag in i den gigantiska bildmappen för sisådär en timme sedan. En timme senare har jag plockat ut lite härliga höstbilder från Central Park.

Central Park var precis sådär härligt som man kan föreställa sig. Löven var både gulare och rödare än vad jag någonsin hade hoppats på. Solen var varm och sände sina ljuvliga strålar mot våra ansikten medan himlen var krispigt klarblå. Det kunde inte ha varit mer perfekt. Medan det ännu var tidig morgon stannade vi till vid parkens ingång, köpte en mugg kaffe, färskpressad juice och varsin färsk bagel med cream cheese. Sedan strosade vi omkring i parken och njöt av höstens all prakt ända tills fötterna värkte. Fötter har en tendens att värka när man semestrar i New York.

Nu är det dags för dig att ta en liten tur i höstiga Central Park...

Alla bilder fotade med 400D + 24-70 f/2.8

Ikväll har Siris mamma Linda varit och hämtat sitt fotoalbum med bilderna på sötaste dottern. Hon verkade väldigt nöjd och det känns skönt. Imorgon är det dags för familjen Lööf att få sina bilder levererade och Annika har också gett ifrån sig en del positiva kommentarer emellanåt så det är jag bara lite orolig inför.

På fredag ska vi reka i kyrkan inför bröllopet jag ska fota. Nu börjar det närma sig. Jag måste nog börja kommunicera med min assistent. Jag ska göra inspirationssamlingar och printa ut som jag ska ha med mig i väskan under dagen som stöd ifall inspirationen tryter. Eller om jag skulle råka bli nervös. Sedan ska jag åka runt och reka platser. Det har jag medvetet valt att vänta med eftersom jag vill att ljuset ska vara så likt den stora dagen som möjligt. Än så länge blir det ju bara mörkarre och mörkare för var dag. Den 5 december hoppas jag på sol och blå himmel för den senaste tiden har det bara varit mörkt, mörkt, mörkt...

En sann vänn, Siris nalle
Canon 400D + 50 mm f/1.4

Jag har inte ens hunnit spruta in viruset i min kropp innan jag blir krasslig. Två kvällar i rad har jag legat i soffan och tyckt synd om mig själv. Ingen feber men allmän sjukdomskänsla. Har passat på att sova ett par timmar extra.

Jag laddar för att bli frisk så att jag kan ta den där sprutan och bli lite sjuk igen... Är det höst så är det. Det gäller att njuta av höstens alla sidor. Sviktande immunförsvar och varierande gråtoner på himlen, dis och dimma. Ja, ni höstvänner har så rätt. Det är fantastiskt! (läs outhärdligt!)

Canon 400D + 50 mm f/1.4

Underbara höstbilder på Siri...

Canon 400D + 50 mm f/1.4 + 24-70 f/2.8

Man kan nästan inte tro att solen existerar för tillfället. Det är mörkt när man går upp, mörkt när man äter lunch, mörkt när man sätter sig framför teveapparaten, mörkt när man kryper ner i sängen.

Det mesta i värden verkar ha en naturlig förklaring. Men jag förstår inte varför solen är frånvarande under den gråtrista årstid då vi behöver den som mest. Det är ju vetenskapligt bevisat att solen ger oss d-vitaminer och annat vi behöver för att må väl och få motståndskraft mot bakterier och virus. Men varför finns det då en del av året då vi ska behöva plågas och pinas? Har det med det darwinistiska urvalet att göra. Att endast de starkaste ska överleva? Jag förstår faktiskt inte.

Just nu sitter jag och jobbar med Siris härliga bilder. Den eftermiddagen hade vi ett underbart ljus som återspeglar sig på massor av bilder. Jag tänkte att vi börjar med lite härliga motljusbilder och så inom kort kommer lite blandade busbilder och några oerhört vackra höstporträtt.

Canon 400D + 24-70 f/2.8

Idag har jag varit och hälsat på Vendela och fotat hennes lillasyster, Bianca. Lilla Bianca är bara tre veckor och ändå lika charmig som storasyrran. Så ännu fler bilder finns att vänta när dygnet övergår från 24 till 35 timmar... Hmm, vilken dag var det nu igen? Längtar!

Nu ska vi på 30-års fest med barnkalastema. Tjipp!

Vendela våren 2009

Äntligen har jag kunnat dyka ner i mappen med Siris bilder. Dessa härliga bilder ska jag lägga energi på under helgen för att kunna leverera bilderna under nästa vecka. Känns riktigt skönt. Då kan jag börja gå igenom mappen med dopbilder och inte minst våra semesterbilder från New York.

Nu är det inte många veckor kvar tills bröllopet jag ska fotografera. Jag tycker att det ska bli oerhört spännande. Jag har köpt nytt kamerahus, blixt och en hel del andra grejer för att kunna leverera så bra bilder som möjligt. Förhoppningarna är att det ska bli så bra att jag kommer att våga mig på fler bröllop eller andra stora tillställningar i framtiden.

Det droppar in en del mail med förfrågningar emellanåt. Det är både smickrande och utmanande. Tyvärr känns det som lite fel årstid att fotografera. Det är både kallt och mörkt mest hela tiden. Men ett par fotograferingar ska jag nog få till. Vinterfotograferingar kan vara oerhört vackra. Har förresten eventuellt ett mysigt litet uppdrag nu i helgen. Men det blir inomhus för att den lilla, lilla tösen inte ska bli kall. Sedan vet vi ju alla att efter mörker kommer solsken. Till våren ska jag fotografera så det står härliga till!

Nu är det läggdags, sov gott och ta hand om er!

Jag tror att jag börjar bli färdig med bilderna på familjen Lööf. Jag har nog aldrig tidigare redigerat så många bilder från en och samma fotografering. En av dagens favoritbilder tänker jag inte visa upp här. Inte än. Jag har sparat en del godbitar så att det kan bli julafton ännu en gång hemma hos världens bästa Annika och hennes fina familj.

Alltså jag förstår inte varför vi ersätter riktiga människor med telefonsvarare. Sverige behöver arbetstillfällen och ändå minskar vi ner på personal där den som mest behövs.

Härom morgonen kom jag till jobbet kokande av ilska. Jag behövde komma i kontakt med vårdcentralen för att få ett recept utskrivet. På väg till jobbet passade jag på att ringa detta samtal. Först skulle jag knappa in vilken vårdcentral jag tillhörde, sedan fick jag snällt lyssna på åtta olika sorters ärenden och knappa in i vilket jag ringde. Därefter skulle man knappa in sitt telefonnummer och därefter sade datarösten "vi ringer upp dig klockan 9.05". Jag fick panik eftersom den tidpunkten har jag inte möjlighet att svara. Då har jag lektion. Det gick att trycka att man önskade en annan tid och jag fick då 10.05 vilket jag accepterade.

När jag hade lagt på insåg jag att min mobil inte har någon täckning på jobbet vilket innebär at jag inte skulle kunna svara. Att bli uppringd i klassrummet under lektionstid är inte ett alternativ. Man står inte och informerar en sköterska om sina privata komplikationer inför 46 elvaåriga öron. Det var bara att börja om igen. Jag knappade in att jag ville bli kopplad till växeln, informerade om mitt problem och hon kopplade mig - till samma telefonsvarare. Receptionisten lovade att det skulle gå att tala in ett meddelande och jag började så snällt. Efter tio sekunder avbryter rösten mig med att säga "det telefonnummer du har angett är felaktigt". Datarösten hade rätt eftersom jag hade försökt förklara mitt problem, inte mitt nummer. Vansinnig parkerade jag bilen utanför skolan och gick in i klassrummet. Därmed försvann också täckningen på mobilen.

Vid rasten såg jag två missade samtal på mobilen. Inte ett enda av samtalen hade inkommit på den tidpunkt som angetts av datarösten. Så även om jag hade haft täckning hade jag inte haft en chans att svara när sjukvården ringde upp.

Under eftermiddagen var jag så arg att min kloka sambo till slut fick ringa vårdcentralen. Han knappade sig fram till växeln och en kvinna där läste innantill från en manual och berättade vilka knappar man ska trycka på för att kunna läsa ett meddelande. Slutligen kunde jag ringa och inom en timme blev jag faktiskt uppringd av en livs levande sköterska. Inom tio minuter var receptet fixat. Men snart måste jag väl ringa eftersom dessa samtal och allt tryckande förmodligen kommer att ge mig magsår och andra sekundära komplikationer.

Sjukvården verkar vara anpassad efter de som är så sjuka att de kan vara hemma och passa telefonen hela dagen. Men är man så sjuk tror jag nästan inte att man klarar att lyssna så noga att man lyckas knappa in rätt knappar i alla fall. Slutsatsen är väl att sjukvården är anpassad för att så få petienter som möjligt ska komma fram. Antagligen finns det inte tillräckligt med personal att ta emot alla som behöver vård att detta är ett sätt att mota Olle i grind. Men den här gången lyckades de inte. De förstörde min dag, men jag gick inte besegrad ur striden.

Nu tar jag ett djupt andetag och visar upp en bild som jag nyss fann bland familjen Lööfs bilder. Annika är rädd att alla ska tröttna på att se bilder på hennes familj. Så nu kommer en liten naturbild för att det ska bli lite variation.

Canon 400D + 50 mm f/1.4

Ta inte rubriken på för stort allvar. Att hitta på rubriker till alla inlägg och bilder är liksom inte min starka sida. Jag kunde lika gärna ha skrivit "Väggen" som rubrik, eller "Kalles kaviar". I båda fallen hade du säkert både reagerat och tolkat dessa rubriker tillsammans med bilderna på helt skilda sätt. Din hjärna hade snabbt både associerat och fösökt skapa en massa sanningar för att hitta ett samspel mellan rubrik och bild. Du ska vara kritisk till det du läser på Internet, du har väl inte glömt det? Äsch, sluta läs nu, titta på bilden istället...

Canon 400D + 24-70 f/2.8

...jag tycker att den här bilden är så jäkla bra så kommer det igen, fast lite större. För det mesta vill man ha skärpa i en bild eller i alla fall i en del av bilden. Men ibland blir det bara så fruktansvärt snyggt med oskärpa.

Canon 400D + 24-70 f/2.8

En person kan ha så många sidor i sin personlighet. En person kan se helt olika ut vid olika tillfällen. Johanna lyckades med konststycket att inför kameran visa två helt olika sidor av sig själv med bara ett par minuters mellanrum. Det är nästan svårt att se att det är samma person.

Canon 400D + 50 mm f/1.4

Den här bilden gillar jag. Jag tog den för drygt en vecka sedan. Skulle faktiskt kunna tänka mig den som en förstoring. Den skulle nog till och med göra sig riktigt bra som förstoring. Jag saknar bara en bra vägg att sätta den på. Om någon har en bra vägg att sälja så maila mig. Gärna i ett tillhörande hus med sjöutsikt, stora fönster och stor uteplats med kvällssol.

Tänk att jag, lilla jag, har sett frihetsgudinnan. I lätt blåst och bland regndoppar som försiktigt letade sig fram från himlen till marken stod jag där vid fartygets reling och försökte fånga henne på bild. Jag var under dessa minuter en av alla de miljontals turister som tar sig ett kik årligen. Så att det var ett unikt ögonblick ska jag inte ens ge mig på att inbilla er.

För er som är faktatokiga kan jag berätta att statyn mäter 46 meter och är placerad på en 47 meter hög sockel av huggen sten. Från marken till facklan blir den mer än 93 meter. Bara näsan är 120 centimeter lång.

Nu till problemet. Jag var så upptagen med att fånga henne på bild, parera mellan de andra turisterna på båten och att inte få håret tvärs över ansiktet så när vi väl hade åkte ett varv runt och var på väg mot Manhattan igen kom jag på mig själv med att känna som att jag hade missat hela grejen. Jag såg henne, men ändå inte. Min kompis Kristin säger att det är så hon upplever de flesta platser som hon besöker sedan hon fick sina barn. Jag kan ändå inte låta bli att känna mig besviken. Jag såg henne, det kan jag minnas. Men jag upplevde henne inte.

Jag känner mig dock lugn eftersom jag har läst mig till att en mindre upplaga av Frihetsgudinnan finns i Paris. Jag har hört att det ska vara en fin stad att besöka under våren. Så det är väl bara att beställa biljetter...

Efter att ha varit på jobbet i 14 timmar (det är väl ungefär 5 timmar mer än jag hade räknat med) så var det äntligen dags att få öppna upp bildarkivet och sätta igång igen.

Den som väntar på något gott får ofta vänta väldigt länge. Men att de här bilderna på Johanna var värda att vänta på, det vet jag att åtminstone en person kommer att tycka.

Canon 400D + 50 mm f/1.4

Det brukar vara fullt upp men senaste tiden har det varit åtminstone 550% aktivitet som gällt. I söndags kväll bestämde jag mig för att sitta med bilder en timme för att komma ikapp. Efter en kvart sov jag med laptopen i knät. Det är ingen överdrift att det inte funnits tid för varken Lööfar, Sirisar eller New York-bilder. Sedan vi kom hem från NY har jag hunnit med 65-års kalas, 25-års fest, dop, heldagsshopping i Gbg, jobba, utvecklingssamtal, data-utbildning, sträckläsa en halv bok till midnatt. Ikväll är det bokklubb. Andas. Andas. Andas...

Det är roligt att se att 175 personer varit inne och vänt på bloggen sedan senaste uppdateringen. Många av er tittar flera gånger om dagen, så jag har verkligen dåligt samvete över bristen på uppdateringar. Men jag kommer snart med massa fina porträtt, stadsbilder och dopbilder med för den delen. Tack för ert intresse!