Sommar i Varberg
Saker som inte fastnade på bild var världens godaste oxfilépasta, raggarbilskaravanen, snygga män som tar morgondopp, det iskalla rosévinet, promenaden på wheels & wings, havet, solen, huset...
Jag har sparat plats på minneskortet inför sommaren 2011, hoppas, hoppas att vi är välkomna igen.
Väntan
Jag får lite dåligt samvete över att jag inte underhåller bloggen. Men det finns en anledning till att jag är frånvarande. Det är förändringar på gång. Positiva, fräscha förändringar och alla kommer att få ta del av dem... snart.
Annars är allt ok, jag uppdaterar Iphonen och adventsstädar.
Go west
Jag behöver perspektiv, nya insikter, omvärdera, vara stolt över det som är. Jag behöver inte längre tvinga mig själv att se det mörka, det svåra, det som inte blir. Oftast är att leva ett lyckligt liv inte mycket svårare än att stoppa en kokosboll i munnen och låta det söta kletet skicka ut lyckorus och sockerkickar. Det gäller bara att inte glömma bort det.
Jag är lite glömsk ibland.
Förresten har jag läst i någon gammal bruksanvisning att jag kan välja själv hur jag vill att mitt liv och dess innehåll ska te sig, det handlar det bara om min egen inställning till saker och ting. Jag har ibland bara så sablans svårt att minnas under vilken meny i hjärnan man hittar de där inställningarna. Tänk, tänk, tänk.
Working 24/7
De senaste timmarna har jag bläddrat bland hundratals bröllopsbilder, sorterat bland såväl student- som balbilder och redigerat ett fåtal bilder. Jag har tappat formen, det tar en evighet att göra en enda bild. Jag trodde att jag skulle sitta en liten stund och sedan njuta av filmen som jag har hyrt. När jag tittade till på klockan nu så fick jag se att den närmar sig midnatt. Ingen film ikväll. Inga nya bilder till bloggen heller men ni kan få se hur det ser ut när jag sitter och jobbar.
Jag lovar att återkomma med bilder på brudpar, student, bal, barn och allt möjligt som jag har i lager inom kort. Måste bara vila jobba, äta, jobba, jobba, sova, jobba, jobba, äta, jobba lite till...
Dvala
För övrigt väntar barnfotografering, bal, student och bröllop i maj så en massa nya bilder blir det!
Om du lovar att kika in här om en vecka igen så lovar jag att uppdatera med lite nya bilder till dess. Ska bara jobba, jobba, jobba typ hur många timmar som helst innan dess. Jag har sjukt mycket jobb framför mig men den 21 juni tar det äntligen slut. Sommarlov! (Läs inarbetad komptid vilket det egentligen är - så sluta genast ro att lärare får en massa lov bara sådär!)
Läsk, läskigare, läskande
Jag firar också våren genom att köpa färgglada kläder. Jag har lyckats köpa lite nya somriga tunikor som jag tycker jättemycket om och igår fick jag lite ny färg i håret av min superproffsiga frisör. En svag uppljusning som nog bara märks om man har sinne för detaljer. Jag ville ha ett naturligt resultat och det blev kalasbra. Två par splitter nya basketkängor i skinn står och väntar i garderoben. Jag är redo att möta våren!
Jag har förresten satt upp som mål att bli bättre på att laga mat. Med bättre menar jag inte att hålla en högre kvalité (för god mat är jag rätt ok på) utan jag menar att jag ska utöka min repertoar och dra på mig köksförklädet oftare. Planerade rätter för de närmaste dagarna är avokadosoppa, ugnspannkaka (har jag aldrig gjort!) och gazpacho. Ju mer man står i köket desto säkrare blir man väl på att göra saker på en höft? Jag blev lite utskrattad härom helgen när jag blandade drinkar med matskedsmått. Jag ville bara att det skulle bli bra men att jag haft tjänstledigt från köket en längre tid lyser igenom lite väl mycket emellanåt.
Det kommer att vara lite dåligt med bloggandet framöver främst för att jag inte har så många nya bilder just nu.
Jag jobbar emellanåt med att bli färdig med bröllopsbilderna från Jonatan och Gabriellas bröllop. Nästa vecka blir det lite nya barnfotograferingar så snart ska det nog bli fart här. Jag längtar efter att få fota en massa härliga ungar, det är så kul!
400D + 50 mm f/1.4
Semesterstängt
Jag ska uppdatera
Hjärnspöken
Föräldrar var något väldigt pinsamt när jag var 14 år. Inte andras föräldrar utan bara mina egna. Man skulle direkt kunna tro att jag har föräldrar som dansar på borden till vardags och pratar höggljutt om allt ifrån sina toavanor till hur man bäst fernissar en båt med vilt främmande människor. Så är inte fallet. Jag har oerhört städade föräldrar som alltid håller väldigt låg profil och inte utmärker sig på något sätt. Men just då, i mitten av nittiotalet, var det e x t r e m t pinsamt att eventullet kunna sammankopplas med dessa två varelser. (Ett totalt ologiskt och mycket otacksamt beteende, jag vet!)
När min familj emellanåt åkte till Vimmerby för att handla gick jag tre steg bakom alternativt tre steg framför de andra. På vilket sätt kan det ha förändrat något? Hur tänkte jag?
Ett tillfälle jag minns särskilt väl. Det var när jag gick på högstadiet och det var öppet hus en lördag. Jag gick tre steg framför min familj hela vägen till skolan. Tänk om jag hade kunnat se det på film idag. Det måste ha sett oerhört töntigt ut. Men det var viktigt då. Oerhört viktigt, man kunde typ dö av pinsamhet om man gick i samlad tropp. Hur tänkte jag egentligen?
Man får nog bara inse att det går inte att förstå sig på hjärnor, särskilt inte när de befinner sig mitt i tonåren. Eller... vid närmare eftertanke går det nog aldrig att förstå sig på dem fullt ut. Det är bara att skaffa sig självdistans och skratta åt alla de där extremt viktiga fixeringarna sedan i efterhand (som när jag häromåret bestämde mig för att jag alltid får så ful dubbelhaka på kort så att jag måååste sträcka på halsen när någon fotograferar, ehhh... den fixeringen återstår visst fortfarande).
Det är bara att skratta och gå vidare för att obemärkt hamna i nästa hjärnspökes våld.
Därför ska man inte jobba för lite
Strålande solsken lockade ut familjen på sjön efter ett litet mellanmål med dagsfärskt hembakat solrosbröd. Vi promenerade tvärs över den frusna sjön och tillbaka igen i strålande sol och avnjöt en sagolikt vacker skymning. När vi kom hem igen var vi fortfarande promenadsugna så det blev en sväng på stan och ytterligare en halvtimmes promenerande.
Väl hemma spelade vi Playstation en bra stund, ett mycket roligt snowboardspel. Sedan satte vi oss i varsin ände av soffan och läste, läste och läste. Därefter åt vi fruktsallad med valnötter och keso till kvällsmat och sedan vilade jag ögonen en stund. När jag vaknade trodde jag att det var dags för lite tv. Då visade det sig att det forfarande var en halvtimme kvar till Morden i Midsummer och jag hann med att surfa lite också.
Det ska också tilläggas att jag hann vaccinera mig mot hepatit A+B på vårdcentralen i går morse innan jag åkte till jobbet. Gårdagen var nog den längsta dagen i mitt liv, nästan lika lång som julafton när man var yngre. Jag ska se till att hålla mig på jobbet lite längre i fortsättningen. Kvällarna blir liksom a l l d e l e s för långa annars. Ho ho ho...
Kost, motion och sömn
Maträtterna som serverats har emellanåt varit mindre uppskattade. För att ni andra ska lyckas bättre i köket kan jag tala om att 1%-ig kesella inte är lämplig i pastasås med kräftstjärtar när den 10%-iga är slut. Smaken blir sträv och mycket syrlig. När man ska göra egna fiskburgare är det inte en bra lösning att ersätta potatismjölet med maizenaredning och på samma gång tro att man kan skapa stora eleganta wallenbergsliknande biffar. Det slutar i fiskröra i stekpannan. (Som äggröra fast med fisk.)
Så nu andra halvan av familjen rynkat på näsan åt maten i över två veckor och vår nyinköpta våg har varit väl värd varenda krona eftersom det blivit alltmer kroppsmassa för den att väga in.
Det pratas ju en del om att man blir piggare av att röra på sig och äta hälsosamt. Jag vet inte om man kan räkna oss som piggare när vi vaknar till liv 70 minuter efter att väckarklockan har ringt och dyker upp klockan 11 istället för klockan 10 på pulkamys med korvgrillning.
Så nu kära kollegor, vänner och annat folk är ni alla förberedda på att vi snart är tillbaka till vardagen igen, lite rynkigare runt näsan, lite tröttare och ännu lite tyngre. Men mycket hälsosammare...?
Tjugohundratio
Jag försöker intala mig att det är fullt normalt att bo två dygn i en grå fleecemorgonrock. Att det nog kan vara hälsosamt. Mitt inre hoppar emellanåt av otålighet och försöker övertala familjen att åka på teater i Göteborg, spontanweekend i Stockholm, eller varför inte viltsafari i södra Afrika.
Jag har liksom inget mellanläge. Antingen är det dubbelarbete och en fullspäckad fritid eller så kan jag inte ens motivera mig att få på mig kläderna. Hur hittar man mellanläget? Hur blir man sådär hurtigt sund och trillar köttbullar till lunch och gör långkok till middagen, varemellan man bonar golven, och promenerar raskt med stavar? Kanske är så att en av anledningarna att det där mellantinget inte finns är att det får mig nästan att må lite illa av ren tristess. Sedan är nog inte hushållsarbete min grej riktigt. Det är bara att erkänna. Det är nog egentligen där skon klämmer.
Men varför sitta inne och uggla och polera silverskedar som aldrig används när jag numera äger världens bästa kamera? Tjohej, lite mer suckande och rutskrapande på bilen återstår men snart så är det vår. Då kan man vakna ur sitt ide och fota i underbart vackert ljus. En kavalkad med nya vinterbilder fotade i ren glädje följer därför med i detta inlägg. Jag får motvilligt och lite buttert erkänna att jag suttit halva dagen och gjort en årssammanfattning till bloggen med massa bilder och rolig text men någon glömde att spara och någon råkade trycka bort fel fönster. Så nu siktar jag framåt istället och lägger det gamla bakom mig! Om jag utvecklas hälften så mycket med fotograferandet 2010 som jag gjort 2009 så kommer det här helt klart att bli ett magiskt år. Jag är redo, batterierna laddade och minneskorten tömda.
Klick, klick, klick...
Hatten är din
För några år sedan figurerade några olika låtar med svensk översättning. Jag minns att jag skrattade så att tårarna rann. I kväll hände det igen. Trots att det här ska vara en fotoblogg kan jag bara inte låta bli. Jag tycker att det här är underhållning. Sätt på ljudet och avgör själv... knasigt värre.
En romantisk present
Jag: Åh, tack.
Romantikfaktorn mycket hög.
Sambo: Fast den var väldigt dyr.
Jag: Jaha, kostade den 200 kronor då eller?
Sambo: Hur kunde du veta det? Satt det en prislapp på?
Jag: Nej, jag känner dig och vet var gränsen går.
Romantikfaktorn svalnar.
Sambo: Jag tänkte att nu när du blir sugen på något så tar du bara en bit. Det räcker. Då blir det inte en massa småätande i skåpen framöver.
Romantikfaktorn ej längre existerande. Fryspunkt.
Så nu sitter jag här och blänger surt på korgen som tydligen ska hindra mig från att botanisera bland övrigt godis här i skåpen. Jag funderar på att putta ut korgen genom fönstret. Det är bara det att det samtidigt känns som onödigt slöseri på godsaker. Nej, jag ska nog minsann snabbt ta och äta upp innehållet, putta korgen över fönsterkanten och sedan är det ordning och reda här igen. Då är det liksom fri tillgång till de ordinarie gömmorna igen...
Bröllopsfotografen
Idag har jag varit oerhört trött efter en mycket tuff vecka. Nu gäller det att snabbt ladda om för imorgon börjar en av årets allra tuffaste veckor. Fullspäckat med aktiviteter från morgon till midnatt. Julfester, möten, arbetsmöte i Hallsberg, 22 elever som däremellan vill ha uppmärksamhet, uppmärksamhet och ännu mer uppmärksamhet.
Till helgen blir det "el grande finale" med en mysig glöggkväll och dagen därpå en hejdundrande 50-årsfest.
Vecka 50 - du är varmt välkommen, jag är snart redo...
Som en prenumeration
Sambo: Jaha. Det hörde inte jag.
Jag: Tänk om det hade varit för något år sedan, då hade du ju vaknat bara av att jag hade andats lite högre än vanligt.
Sambo: Ja men du vet, det är ju som när man prenumererar på en tidning. Man vänjer sig liksom vid dunsen i hallen tidigt på morgonen.
Så nu vet ni. Jag är som den där dunsen. Känns skönt att man slipper bli liknad vid något vackert och gracisöst. Då hade förväntningarna varit så höga. Nu är jag som en duns.
Duns och godnatt.
Träningsvärk
Den lille killens omdöme lyder (jag citerar) "vad ni håller på med jag". Omdömet uttalades när vi efter läggning kom på att vi glömt dra i skyddsflikarna på blöjan och därmed fick krångla av hela pyjamasen ännu en gång och sedan på igen. Ja, ja, man kan ju inte komma ihåg allt på en och samma gång...
Natten innehöll ungefär fem uppvaknanden av diverse karaktärer. Yrvaken pojke som två gånger om irrar runt i hallen, hostande tös som verkar ha oroväckande svårt att andas i otränade öron... Klockan sju var det dags att fixa två vällingflaskor, upp och duscha och börja dagen.
När vi landade hemma i soffan efter 25 timmars barnkunskapspraktiskerande hade vi rejäl träningsvärk och var tvugna att sova. Vi sov oss igenom hela reprisen av Mammas pojkar och Bonde söker fru. Nu känns det som att träningsvärken börjar släppa. En djupdyk bland semesterbilderna var en fenomenalt bra återhämtning.
En sann vän
Ikväll har Siris mamma Linda varit och hämtat sitt fotoalbum med bilderna på sötaste dottern. Hon verkade väldigt nöjd och det känns skönt. Imorgon är det dags för familjen Lööf att få sina bilder levererade och Annika har också gett ifrån sig en del positiva kommentarer emellanåt så det är jag bara lite orolig inför.
På fredag ska vi reka i kyrkan inför bröllopet jag ska fota. Nu börjar det närma sig. Jag måste nog börja kommunicera med min assistent. Jag ska göra inspirationssamlingar och printa ut som jag ska ha med mig i väskan under dagen som stöd ifall inspirationen tryter. Eller om jag skulle råka bli nervös. Sedan ska jag åka runt och reka platser. Det har jag medvetet valt att vänta med eftersom jag vill att ljuset ska vara så likt den stora dagen som möjligt. Än så länge blir det ju bara mörkarre och mörkare för var dag. Den 5 december hoppas jag på sol och blå himmel för den senaste tiden har det bara varit mörkt, mörkt, mörkt...
En sann vänn, Siris nalle
Canon 400D + 50 mm f/1.4
Krasslig
Jag laddar för att bli frisk så att jag kan ta den där sprutan och bli lite sjuk igen... Är det höst så är det. Det gäller att njuta av höstens alla sidor. Sviktande immunförsvar och varierande gråtoner på himlen, dis och dimma. Ja, ni höstvänner har så rätt. Det är fantastiskt! (läs outhärdligt!)
Harmoni
Härom morgonen kom jag till jobbet kokande av ilska. Jag behövde komma i kontakt med vårdcentralen för att få ett recept utskrivet. På väg till jobbet passade jag på att ringa detta samtal. Först skulle jag knappa in vilken vårdcentral jag tillhörde, sedan fick jag snällt lyssna på åtta olika sorters ärenden och knappa in i vilket jag ringde. Därefter skulle man knappa in sitt telefonnummer och därefter sade datarösten "vi ringer upp dig klockan 9.05". Jag fick panik eftersom den tidpunkten har jag inte möjlighet att svara. Då har jag lektion. Det gick att trycka att man önskade en annan tid och jag fick då 10.05 vilket jag accepterade.
När jag hade lagt på insåg jag att min mobil inte har någon täckning på jobbet vilket innebär at jag inte skulle kunna svara. Att bli uppringd i klassrummet under lektionstid är inte ett alternativ. Man står inte och informerar en sköterska om sina privata komplikationer inför 46 elvaåriga öron. Det var bara att börja om igen. Jag knappade in att jag ville bli kopplad till växeln, informerade om mitt problem och hon kopplade mig - till samma telefonsvarare. Receptionisten lovade att det skulle gå att tala in ett meddelande och jag började så snällt. Efter tio sekunder avbryter rösten mig med att säga "det telefonnummer du har angett är felaktigt". Datarösten hade rätt eftersom jag hade försökt förklara mitt problem, inte mitt nummer. Vansinnig parkerade jag bilen utanför skolan och gick in i klassrummet. Därmed försvann också täckningen på mobilen.
Vid rasten såg jag två missade samtal på mobilen. Inte ett enda av samtalen hade inkommit på den tidpunkt som angetts av datarösten. Så även om jag hade haft täckning hade jag inte haft en chans att svara när sjukvården ringde upp.
Under eftermiddagen var jag så arg att min kloka sambo till slut fick ringa vårdcentralen. Han knappade sig fram till växeln och en kvinna där läste innantill från en manual och berättade vilka knappar man ska trycka på för att kunna läsa ett meddelande. Slutligen kunde jag ringa och inom en timme blev jag faktiskt uppringd av en livs levande sköterska. Inom tio minuter var receptet fixat. Men snart måste jag väl ringa eftersom dessa samtal och allt tryckande förmodligen kommer att ge mig magsår och andra sekundära komplikationer.
Sjukvården verkar vara anpassad efter de som är så sjuka att de kan vara hemma och passa telefonen hela dagen. Men är man så sjuk tror jag nästan inte att man klarar att lyssna så noga att man lyckas knappa in rätt knappar i alla fall. Slutsatsen är väl att sjukvården är anpassad för att så få petienter som möjligt ska komma fram. Antagligen finns det inte tillräckligt med personal att ta emot alla som behöver vård att detta är ett sätt att mota Olle i grind. Men den här gången lyckades de inte. De förstörde min dag, men jag gick inte besegrad ur striden.
Nu tar jag ett djupt andetag och visar upp en bild som jag nyss fann bland familjen Lööfs bilder. Annika är rädd att alla ska tröttna på att se bilder på hennes familj. Så nu kommer en liten naturbild för att det ska bli lite variation.
Canon 400D + 50 mm f/1.4