I tonåren måste hjärnan helst plötsligt överhettas av hormoner. En massa märkliga saker inträffar. Jag minns att jag hade en fas där allt var SÅÅÅÅ pinsamt. När jag tänker på det så kan jag verkligen skämmas över hur ologiskt jag resonerade.

Föräldrar var något väldigt pinsamt när jag var 14 år. Inte andras föräldrar utan bara mina egna. Man skulle direkt kunna tro att jag har föräldrar som dansar på borden till vardags och pratar höggljutt om allt ifrån sina toavanor till hur man bäst fernissar en båt med vilt främmande människor. Så är inte fallet. Jag har oerhört städade föräldrar som alltid håller väldigt låg profil och inte utmärker sig på något sätt. Men just då, i mitten av nittiotalet, var det  e x t r e m t  pinsamt att eventullet kunna sammankopplas med dessa två varelser. (Ett totalt ologiskt och mycket otacksamt beteende, jag vet!)

När min familj emellanåt åkte till Vimmerby för att handla gick jag tre steg bakom alternativt tre steg framför de andra. På vilket sätt kan det ha förändrat något? Hur tänkte jag?

Ett tillfälle jag minns särskilt väl. Det var när jag gick på högstadiet och det var öppet hus en lördag. Jag gick tre steg framför min familj hela vägen till skolan. Tänk om jag hade kunnat se det på film idag. Det måste ha sett oerhört töntigt ut. Men det var viktigt då. Oerhört viktigt, man kunde typ dö av pinsamhet om man gick i samlad tropp. Hur tänkte jag egentligen?

Man får nog bara inse att det går inte att förstå sig på hjärnor, särskilt inte när de befinner sig mitt i tonåren. Eller... vid närmare eftertanke går det nog aldrig att förstå sig på dem fullt ut. Det är bara att skaffa sig självdistans och skratta åt alla de där extremt viktiga fixeringarna sedan i efterhand (som när jag häromåret bestämde mig för att jag alltid får så ful dubbelhaka på kort så att jag måååste sträcka på halsen när någon fotograferar, ehhh... den fixeringen återstår visst fortfarande).

Det är bara att skratta och gå vidare för att obemärkt hamna i nästa hjärnspökes våld.