När vardagen slår sina vassa klor runt ens axlar känns allt annat än vardag avlägset. När huvudet dunkar redan innan man fått upp det från den mjuka huvudkudden och mörkret sluter sig runt husknuten både när man kliver in och ut genom entrédörrarna på jobbet, då existerar inget annat än vardag, vardag, vardag.

Då får jag tvinga mig själv att ruska på huvudet. Hårt, hårt, hårt, ända tills huvudvärken ersätts av yrsel. Då inser jag att jag är en av de priviligerade, som under ett välförtjänt och flera gånger om inarbetat höstlov, alldeles nyligen fick besöka en för mig helt främmande kontinent. Tänk att jag fick insupa dofterna av New York, fick se röken pysa upp ur gatubrunnarna, fick höra det öronbedövande larmet från trafiken... För att minnas resan som jag tror redan börjar suddas ut av och ersättas med tjock, grå vardag, studsade jag in i den gigantiska bildmappen för sisådär en timme sedan. En timme senare har jag plockat ut lite härliga höstbilder från Central Park.

Central Park var precis sådär härligt som man kan föreställa sig. Löven var både gulare och rödare än vad jag någonsin hade hoppats på. Solen var varm och sände sina ljuvliga strålar mot våra ansikten medan himlen var krispigt klarblå. Det kunde inte ha varit mer perfekt. Medan det ännu var tidig morgon stannade vi till vid parkens ingång, köpte en mugg kaffe, färskpressad juice och varsin färsk bagel med cream cheese. Sedan strosade vi omkring i parken och njöt av höstens all prakt ända tills fötterna värkte. Fötter har en tendens att värka när man semestrar i New York.

Nu är det dags för dig att ta en liten tur i höstiga Central Park...

Alla bilder fotade med 400D + 24-70 f/2.8

Ikväll har Siris mamma Linda varit och hämtat sitt fotoalbum med bilderna på sötaste dottern. Hon verkade väldigt nöjd och det känns skönt. Imorgon är det dags för familjen Lööf att få sina bilder levererade och Annika har också gett ifrån sig en del positiva kommentarer emellanåt så det är jag bara lite orolig inför.

På fredag ska vi reka i kyrkan inför bröllopet jag ska fota. Nu börjar det närma sig. Jag måste nog börja kommunicera med min assistent. Jag ska göra inspirationssamlingar och printa ut som jag ska ha med mig i väskan under dagen som stöd ifall inspirationen tryter. Eller om jag skulle råka bli nervös. Sedan ska jag åka runt och reka platser. Det har jag medvetet valt att vänta med eftersom jag vill att ljuset ska vara så likt den stora dagen som möjligt. Än så länge blir det ju bara mörkarre och mörkare för var dag. Den 5 december hoppas jag på sol och blå himmel för den senaste tiden har det bara varit mörkt, mörkt, mörkt...

En sann vänn, Siris nalle
Canon 400D + 50 mm f/1.4

Jag har inte ens hunnit spruta in viruset i min kropp innan jag blir krasslig. Två kvällar i rad har jag legat i soffan och tyckt synd om mig själv. Ingen feber men allmän sjukdomskänsla. Har passat på att sova ett par timmar extra.

Jag laddar för att bli frisk så att jag kan ta den där sprutan och bli lite sjuk igen... Är det höst så är det. Det gäller att njuta av höstens alla sidor. Sviktande immunförsvar och varierande gråtoner på himlen, dis och dimma. Ja, ni höstvänner har så rätt. Det är fantastiskt! (läs outhärdligt!)

Canon 400D + 50 mm f/1.4

Underbara höstbilder på Siri...

Canon 400D + 50 mm f/1.4 + 24-70 f/2.8

Man kan nästan inte tro att solen existerar för tillfället. Det är mörkt när man går upp, mörkt när man äter lunch, mörkt när man sätter sig framför teveapparaten, mörkt när man kryper ner i sängen.

Det mesta i värden verkar ha en naturlig förklaring. Men jag förstår inte varför solen är frånvarande under den gråtrista årstid då vi behöver den som mest. Det är ju vetenskapligt bevisat att solen ger oss d-vitaminer och annat vi behöver för att må väl och få motståndskraft mot bakterier och virus. Men varför finns det då en del av året då vi ska behöva plågas och pinas? Har det med det darwinistiska urvalet att göra. Att endast de starkaste ska överleva? Jag förstår faktiskt inte.

Just nu sitter jag och jobbar med Siris härliga bilder. Den eftermiddagen hade vi ett underbart ljus som återspeglar sig på massor av bilder. Jag tänkte att vi börjar med lite härliga motljusbilder och så inom kort kommer lite blandade busbilder och några oerhört vackra höstporträtt.

Canon 400D + 24-70 f/2.8

Idag har jag varit och hälsat på Vendela och fotat hennes lillasyster, Bianca. Lilla Bianca är bara tre veckor och ändå lika charmig som storasyrran. Så ännu fler bilder finns att vänta när dygnet övergår från 24 till 35 timmar... Hmm, vilken dag var det nu igen? Längtar!

Nu ska vi på 30-års fest med barnkalastema. Tjipp!

Vendela våren 2009

Äntligen har jag kunnat dyka ner i mappen med Siris bilder. Dessa härliga bilder ska jag lägga energi på under helgen för att kunna leverera bilderna under nästa vecka. Känns riktigt skönt. Då kan jag börja gå igenom mappen med dopbilder och inte minst våra semesterbilder från New York.

Nu är det inte många veckor kvar tills bröllopet jag ska fotografera. Jag tycker att det ska bli oerhört spännande. Jag har köpt nytt kamerahus, blixt och en hel del andra grejer för att kunna leverera så bra bilder som möjligt. Förhoppningarna är att det ska bli så bra att jag kommer att våga mig på fler bröllop eller andra stora tillställningar i framtiden.

Det droppar in en del mail med förfrågningar emellanåt. Det är både smickrande och utmanande. Tyvärr känns det som lite fel årstid att fotografera. Det är både kallt och mörkt mest hela tiden. Men ett par fotograferingar ska jag nog få till. Vinterfotograferingar kan vara oerhört vackra. Har förresten eventuellt ett mysigt litet uppdrag nu i helgen. Men det blir inomhus för att den lilla, lilla tösen inte ska bli kall. Sedan vet vi ju alla att efter mörker kommer solsken. Till våren ska jag fotografera så det står härliga till!

Nu är det läggdags, sov gott och ta hand om er!

Jag tror att jag börjar bli färdig med bilderna på familjen Lööf. Jag har nog aldrig tidigare redigerat så många bilder från en och samma fotografering. En av dagens favoritbilder tänker jag inte visa upp här. Inte än. Jag har sparat en del godbitar så att det kan bli julafton ännu en gång hemma hos världens bästa Annika och hennes fina familj.

Alltså jag förstår inte varför vi ersätter riktiga människor med telefonsvarare. Sverige behöver arbetstillfällen och ändå minskar vi ner på personal där den som mest behövs.

Härom morgonen kom jag till jobbet kokande av ilska. Jag behövde komma i kontakt med vårdcentralen för att få ett recept utskrivet. På väg till jobbet passade jag på att ringa detta samtal. Först skulle jag knappa in vilken vårdcentral jag tillhörde, sedan fick jag snällt lyssna på åtta olika sorters ärenden och knappa in i vilket jag ringde. Därefter skulle man knappa in sitt telefonnummer och därefter sade datarösten "vi ringer upp dig klockan 9.05". Jag fick panik eftersom den tidpunkten har jag inte möjlighet att svara. Då har jag lektion. Det gick att trycka att man önskade en annan tid och jag fick då 10.05 vilket jag accepterade.

När jag hade lagt på insåg jag att min mobil inte har någon täckning på jobbet vilket innebär at jag inte skulle kunna svara. Att bli uppringd i klassrummet under lektionstid är inte ett alternativ. Man står inte och informerar en sköterska om sina privata komplikationer inför 46 elvaåriga öron. Det var bara att börja om igen. Jag knappade in att jag ville bli kopplad till växeln, informerade om mitt problem och hon kopplade mig - till samma telefonsvarare. Receptionisten lovade att det skulle gå att tala in ett meddelande och jag började så snällt. Efter tio sekunder avbryter rösten mig med att säga "det telefonnummer du har angett är felaktigt". Datarösten hade rätt eftersom jag hade försökt förklara mitt problem, inte mitt nummer. Vansinnig parkerade jag bilen utanför skolan och gick in i klassrummet. Därmed försvann också täckningen på mobilen.

Vid rasten såg jag två missade samtal på mobilen. Inte ett enda av samtalen hade inkommit på den tidpunkt som angetts av datarösten. Så även om jag hade haft täckning hade jag inte haft en chans att svara när sjukvården ringde upp.

Under eftermiddagen var jag så arg att min kloka sambo till slut fick ringa vårdcentralen. Han knappade sig fram till växeln och en kvinna där läste innantill från en manual och berättade vilka knappar man ska trycka på för att kunna läsa ett meddelande. Slutligen kunde jag ringa och inom en timme blev jag faktiskt uppringd av en livs levande sköterska. Inom tio minuter var receptet fixat. Men snart måste jag väl ringa eftersom dessa samtal och allt tryckande förmodligen kommer att ge mig magsår och andra sekundära komplikationer.

Sjukvården verkar vara anpassad efter de som är så sjuka att de kan vara hemma och passa telefonen hela dagen. Men är man så sjuk tror jag nästan inte att man klarar att lyssna så noga att man lyckas knappa in rätt knappar i alla fall. Slutsatsen är väl att sjukvården är anpassad för att så få petienter som möjligt ska komma fram. Antagligen finns det inte tillräckligt med personal att ta emot alla som behöver vård att detta är ett sätt att mota Olle i grind. Men den här gången lyckades de inte. De förstörde min dag, men jag gick inte besegrad ur striden.

Nu tar jag ett djupt andetag och visar upp en bild som jag nyss fann bland familjen Lööfs bilder. Annika är rädd att alla ska tröttna på att se bilder på hennes familj. Så nu kommer en liten naturbild för att det ska bli lite variation.

Canon 400D + 50 mm f/1.4

Ta inte rubriken på för stort allvar. Att hitta på rubriker till alla inlägg och bilder är liksom inte min starka sida. Jag kunde lika gärna ha skrivit "Väggen" som rubrik, eller "Kalles kaviar". I båda fallen hade du säkert både reagerat och tolkat dessa rubriker tillsammans med bilderna på helt skilda sätt. Din hjärna hade snabbt både associerat och fösökt skapa en massa sanningar för att hitta ett samspel mellan rubrik och bild. Du ska vara kritisk till det du läser på Internet, du har väl inte glömt det? Äsch, sluta läs nu, titta på bilden istället...

Canon 400D + 24-70 f/2.8

...jag tycker att den här bilden är så jäkla bra så kommer det igen, fast lite större. För det mesta vill man ha skärpa i en bild eller i alla fall i en del av bilden. Men ibland blir det bara så fruktansvärt snyggt med oskärpa.

Canon 400D + 24-70 f/2.8

En person kan ha så många sidor i sin personlighet. En person kan se helt olika ut vid olika tillfällen. Johanna lyckades med konststycket att inför kameran visa två helt olika sidor av sig själv med bara ett par minuters mellanrum. Det är nästan svårt att se att det är samma person.

Canon 400D + 50 mm f/1.4