Canon 400D + 24-70 f/2.8

Livfulla bilder på ett litet busfrö tillsammans med några av övriga i famljen Lööf... Man blir glad av att titta på dem.
Man blir glad av att titta på syster Johanna också men bilder på henne kommer lite längre fram. Förhoppningsvis redan i veckan. Jag tror att det finns ett par stycken som väntar med spänning!

Ny kamera. Yjohi tjo! Mycket ont om tid, saknar ungefär ett extraliv så att blogga hinns inte med. Men framöver kommer en massa finna Lööfbilder, Siribilder och inte minst bilder från New York. På fredag åker vi...

Häng ut!

Kände att det har varit mycket funderingar och tankar på bloggen senaste tiden och alldeles för få bilder. Nu är det dags för riktigt hårda skejtbilder på världens sötaste skejtare. Unge herr Lööf...ta da!

Canon 400D + 24-70 f/2.8

Vi var på opera i lördags. Livesändning direkt från The Met i New York. Så där satt vi i ett välfyllt Folkets Hus och tittade på lunchföreställningen fastän det var kväll hos oss. Storbild, hd-kvalité och prima ljud, dessutom var baren öppen i pauserna. Rekommenderas varmt för alla nyfikna.

Jag tänkte sammanfatta den världsberömda operan Tosca, en fullkomligt personlig och egenkomponerad tolkning. (Toscas pojkvän har på grund av tillfällig minnesförvirring fått ett fingerat namn som härstammar från de två orden målarkludd och Mussolini.) Du får dessutom föreställa dig att det förekommer vackra musikstycken i höga tonarter mellan varje mening ungefär.

 Huvudpersonen Tosca är en passionerad kvinna med mörkt hår och mörkbruna ögon. Tosca har ett förhållande med den korpulente konstnären Kluddolini. I Toscas frånvaro målar Kluddolini ett halvpornografiskt porträtt av en ung, blond och blåögd kvinna och Tosca blir givetvis rosenrasande av svartsjuka när hon upptäcker detta. Passionerad sång av högsta klass uppstår då mellan Tosca och Kluddolini. Tosca uppmanar sin älskade att måla över de blå ögonen på flickan på bilden så att de blir bruna som hennes egna. Om allt ändå bara varit så enkelt…
När Tosca väl försvunnit från platsen hjälper Kluddolini en förrymd fånge att gömma sig. En ondsint polis kommer snart fången på spåren och fången tar sitt liv medan konstnären döms till döden. Tosca mördar den elake polisen för att undkomma en intim situation med den onde polisen. Hon tror att hennes älskade målarkludd ska komma att skenavrättas men istället blir han brutalt avrättad med skarp ammunition av en hel armé varpå Tosca själv kastar sig utför en brant. The end.

 Alltså, jag har funderat lite över operans handling och insett att mitt liv är totalt odramatiskt i jämförelse. Inte en enda gång har min sambo till exempel bett mig byta ögonfärg på de jag fotar bara för att han är svartsjuk. Alltså bara det gör mig nästan dramatiskt upprörd.

 
Nu skulle det i och för sig vara ganska besvärligt om han verkligen skulle insistera på att jag byter ögonfärg på alla vackra människor jag fått fota den senaste tiden. För jag antar att jag i så fall även förväntas brista ut i spontan sång på italienska till försvar för konsten. Och när jag tänker efter så inser jag att jag inte kan någon italienska överhuvudtaget.

Jag får helt enkelt vara tacksam över mitt stillsamma, odramatiska liv. De utländska sånginslagen emellanåt består på sin höjd av någon slags falsk variant på Happy Birthday som jag sjunger tillsammans med de 23 busungarna i min klass. Men någonstans långt därinne börjar jag tro att det är just denna avsaknad av dramatik som är den egentliga orsaken till att mitt röstregister endast består av falska toner. Kanske är det svartsjuka och passion som ligger bakom de där magnifika sångrösterna som en del av mina medmänniskor välsignats med. Jag har helt enkelt bestämt mig att det är därför jag inte kan få en ton rätt.

Fotade lite höstbilder i helgen under en spännande tur till Tranemo. Nya bilen skulle spanas in och så storhandlade vi på Willys. Fast bäst av allt var nog stoppet vid varggropen på vägen hem.

Canon 400D + 24-70 f/2.8

Vera Holmin

Sötaste Harry Andreasson 2008

I dag har hösten visat sig från sin vackraste sida. Jag passade på att föreviga dagen genom att fota äppelträd i motljus.

Men alla ni som förespråkar hösten. Hur tänker ni egentligen? Hela helgen har jag suttit instängd tack vare stormvindar, spöregn, iskalla vindar, duggregn... Höststorm är ju ett känt begrepp, men sommarstorm? Nej, precis...

Den bättre delen av familjen Holmin/Karlsson har fyllt år. Eftersom jag råkar vara världens bästa Karlsson innebär det att Holmin får stå för den bättre delen av hushållet... Logiskt så det förslår!

Födelsedagen skulle givetvis firas med överraskningar enligt traditionella födelsedagsreglementet. Så för en gångs skull var jag faktiskt först ur sängen, enbart för att kunna fixa med presenter och tårta. När det blev dags att sätta ljus i tårtan visade det sig att herrn just i år nått en ålder då ljusen i tårtan var aningen för många. Men för all del, låt mig inte gå händelserna i förväg.

Jag lyckades få fyr på alla ljusen och märkte snabbt att det blev oerhört varmt. Med raska steg tog jag de tio stegen in mot sovrummet. Snabbt harklade jag mig och med min allra bästa, men ändock lika falska stämma, klämde jag in i den traditionella högtidssången. Födelsedagsbarnet öppnade yrvaket ögonen men blev bländad av alla ljusen så han sökte skydd under täcket.

I det ögonblicket inser jag att det blir v ä l d i g t varmt med så många ljus på en och samma tårta så jag säger halvt hysteriskt "Skynda dig att blåsa ut ljusen". Varelsen under täcket visar inga tecken på reaktion varpå jag halvvrålar "Blås ut ljusen NUUUU det brinner i tårtan!". Plötsligt ser jag hur marsipanen fläckvis förvandlas från grön till svart. Jag ser inte längre någon återvändo utan tvingas blåsa ut ljusen på egen hand.

Jaha, nu är jag inte längre en sådan som helst vill öppna andras presenter eftersom jag älskar paket. Jag har numera sträckt mig så långt att jag blåser ut ljusen på andras tårtor. Nödvärn kanske någon skulle hävda. Kalla det vad du vill. Jag misstänker att jag inte kommer att bli bjuden på så många kalas i framtiden nu när den här historien blivit offentlig.

Den berömda tårtan, innan marsipanen fattade eld

Canon 400D + 50 mm f/1.4

I tisdags kväll var jag på ica och handlade. Som en utarbetad zoombie vandrade jag planlöst fram och tillbaka och plockade åt mig varor. Sedan trängde jag mig fram genom tjock, kletig, trötthetsdimma mot kassan för att betala. Det var strul i den enda öppna kassan och kön blev längre och längre. Jag och de andra i den långa, kön verkade ungefär lika trötta för alla suckade och himlade med ögonen ungeför lika mycket. Något sådant som ett krånglande bankkort skulle vi aaaaldrig utsätta varken oss själva, eller våra köande systrar och bröder för.

När det äntligen blev min tur betalade jag snabbt. Jag skulle precis gå och packa ihop mina varor när två röda lampor tändes på vardera sidor om kassans utgång. Lamporna blinkade frenetiskt och samtidigt började ett öronbedövande larm att ljuda.
Min första tanke var att brandlarmet gått igång. Först förstod jag inte alls vad som hänt men sekunden efteråt insåg jag att det var J A G som startat larmet. Jag fattade - men fattade ändå inte. Förvirrad fick jag passera larmbågarna ännu en gång medan kassörskan ringde efter förstärkning. Folket i den långa kön stirrade. Gemenskapsbandet mellan oss väntande i den långa kön hade upplösts. Jag tillhörde inte längre de suckandes skara.

Jag skämdes, kinderna hettade och jag började faktiskt fundera på om jag var så trött och omedveten om mina handlingar att jag kunde ha lagt något i väskan utan att varit medveten om det. Jag kanske hade tagit fel på kundkorgen och min väska? Jag stod där och tvivlade på mig själv samtidigt som jag förvånades över att jag aldrig någonsin tidigare lagt märke till att det ens finns larmbågar vid varje kassa.
Medan min hjärna slukades av allt kaos, ringde kassörskan efter förstärkning. Folket i den långa kön som nu var uppenbart irriterade över allt kassastrul, tittade på mig med stränga blickar. Förmodligen tänkte de allihop att jag var en pinsam tjuv eller rentav att jag var en komplett idiot. Jag fick omgånde följa med ett kassabiträde in i ett rum bakom spelbutiken och där kollade en kvinna igenom hela min väska.

Nu kom nästa pinsamma grej! Att behöva visa upp innehållet i min väska. (Jag tror att alla som ägt en handväska och inte städat den under minst en månad förstår vad jag menar.) Jag hade återfått medvetandet till fullo igen och visste nu helt säkert att jag inte hade något att dölja mer än en pinsamt stökig handväska. Sak för sak (läs limstift, plåster, läppglans, kvitton, viktiga papper, huvudvärkstabletter, block, påsklämmor, pennor...) testades med någon larmgrej och plötsligt visade sig att det var ett ouppackat usb-minne som försatt mig i denna situation.

Detta lilla charmiga usb-minne fick jag i present härom veckan av min arbetsgivare som gratulation för att jag klarat av en kurs i datakunskap. Verkligen en intressant present.

Så nu vill jag tacka min arbetsgivare för denna spänning i vardagen! Jag kan inte låta bli att fundera över om det är ett lager stöldgods de köpt in eller om det helt enkelt är så att de fått köpa ett lager larmade usb-minnen. Jag tycker att det förstnämnda låter lite oväntat men en ganska säker källa har avslöjat att kommunen helt ovetandes köpt in usb-minnen i larmade förpackningar. Tack än en gång!

Kanske börjar bli dags att städa handväskan?

Canon 400D + 50 mm f/1.4