Vi var på opera i lördags. Livesändning direkt från The Met i New York. Så där satt vi i ett välfyllt Folkets Hus och tittade på lunchföreställningen fastän det var kväll hos oss. Storbild, hd-kvalité och prima ljud, dessutom var baren öppen i pauserna. Rekommenderas varmt för alla nyfikna.

Jag tänkte sammanfatta den världsberömda operan Tosca, en fullkomligt personlig och egenkomponerad tolkning. (Toscas pojkvän har på grund av tillfällig minnesförvirring fått ett fingerat namn som härstammar från de två orden målarkludd och Mussolini.) Du får dessutom föreställa dig att det förekommer vackra musikstycken i höga tonarter mellan varje mening ungefär.

 Huvudpersonen Tosca är en passionerad kvinna med mörkt hår och mörkbruna ögon. Tosca har ett förhållande med den korpulente konstnären Kluddolini. I Toscas frånvaro målar Kluddolini ett halvpornografiskt porträtt av en ung, blond och blåögd kvinna och Tosca blir givetvis rosenrasande av svartsjuka när hon upptäcker detta. Passionerad sång av högsta klass uppstår då mellan Tosca och Kluddolini. Tosca uppmanar sin älskade att måla över de blå ögonen på flickan på bilden så att de blir bruna som hennes egna. Om allt ändå bara varit så enkelt…
När Tosca väl försvunnit från platsen hjälper Kluddolini en förrymd fånge att gömma sig. En ondsint polis kommer snart fången på spåren och fången tar sitt liv medan konstnären döms till döden. Tosca mördar den elake polisen för att undkomma en intim situation med den onde polisen. Hon tror att hennes älskade målarkludd ska komma att skenavrättas men istället blir han brutalt avrättad med skarp ammunition av en hel armé varpå Tosca själv kastar sig utför en brant. The end.

 Alltså, jag har funderat lite över operans handling och insett att mitt liv är totalt odramatiskt i jämförelse. Inte en enda gång har min sambo till exempel bett mig byta ögonfärg på de jag fotar bara för att han är svartsjuk. Alltså bara det gör mig nästan dramatiskt upprörd.

 
Nu skulle det i och för sig vara ganska besvärligt om han verkligen skulle insistera på att jag byter ögonfärg på alla vackra människor jag fått fota den senaste tiden. För jag antar att jag i så fall även förväntas brista ut i spontan sång på italienska till försvar för konsten. Och när jag tänker efter så inser jag att jag inte kan någon italienska överhuvudtaget.

Jag får helt enkelt vara tacksam över mitt stillsamma, odramatiska liv. De utländska sånginslagen emellanåt består på sin höjd av någon slags falsk variant på Happy Birthday som jag sjunger tillsammans med de 23 busungarna i min klass. Men någonstans långt därinne börjar jag tro att det är just denna avsaknad av dramatik som är den egentliga orsaken till att mitt röstregister endast består av falska toner. Kanske är det svartsjuka och passion som ligger bakom de där magnifika sångrösterna som en del av mina medmänniskor välsignats med. Jag har helt enkelt bestämt mig att det är därför jag inte kan få en ton rätt.