I tisdags kväll var jag på ica och handlade. Som en utarbetad zoombie vandrade jag planlöst fram och tillbaka och plockade åt mig varor. Sedan trängde jag mig fram genom tjock, kletig, trötthetsdimma mot kassan för att betala. Det var strul i den enda öppna kassan och kön blev längre och längre. Jag och de andra i den långa, kön verkade ungefär lika trötta för alla suckade och himlade med ögonen ungeför lika mycket. Något sådant som ett krånglande bankkort skulle vi aaaaldrig utsätta varken oss själva, eller våra köande systrar och bröder för.

När det äntligen blev min tur betalade jag snabbt. Jag skulle precis gå och packa ihop mina varor när två röda lampor tändes på vardera sidor om kassans utgång. Lamporna blinkade frenetiskt och samtidigt började ett öronbedövande larm att ljuda.
Min första tanke var att brandlarmet gått igång. Först förstod jag inte alls vad som hänt men sekunden efteråt insåg jag att det var J A G som startat larmet. Jag fattade - men fattade ändå inte. Förvirrad fick jag passera larmbågarna ännu en gång medan kassörskan ringde efter förstärkning. Folket i den långa kön stirrade. Gemenskapsbandet mellan oss väntande i den långa kön hade upplösts. Jag tillhörde inte längre de suckandes skara.

Jag skämdes, kinderna hettade och jag började faktiskt fundera på om jag var så trött och omedveten om mina handlingar att jag kunde ha lagt något i väskan utan att varit medveten om det. Jag kanske hade tagit fel på kundkorgen och min väska? Jag stod där och tvivlade på mig själv samtidigt som jag förvånades över att jag aldrig någonsin tidigare lagt märke till att det ens finns larmbågar vid varje kassa.
Medan min hjärna slukades av allt kaos, ringde kassörskan efter förstärkning. Folket i den långa kön som nu var uppenbart irriterade över allt kassastrul, tittade på mig med stränga blickar. Förmodligen tänkte de allihop att jag var en pinsam tjuv eller rentav att jag var en komplett idiot. Jag fick omgånde följa med ett kassabiträde in i ett rum bakom spelbutiken och där kollade en kvinna igenom hela min väska.

Nu kom nästa pinsamma grej! Att behöva visa upp innehållet i min väska. (Jag tror att alla som ägt en handväska och inte städat den under minst en månad förstår vad jag menar.) Jag hade återfått medvetandet till fullo igen och visste nu helt säkert att jag inte hade något att dölja mer än en pinsamt stökig handväska. Sak för sak (läs limstift, plåster, läppglans, kvitton, viktiga papper, huvudvärkstabletter, block, påsklämmor, pennor...) testades med någon larmgrej och plötsligt visade sig att det var ett ouppackat usb-minne som försatt mig i denna situation.

Detta lilla charmiga usb-minne fick jag i present härom veckan av min arbetsgivare som gratulation för att jag klarat av en kurs i datakunskap. Verkligen en intressant present.

Så nu vill jag tacka min arbetsgivare för denna spänning i vardagen! Jag kan inte låta bli att fundera över om det är ett lager stöldgods de köpt in eller om det helt enkelt är så att de fått köpa ett lager larmade usb-minnen. Jag tycker att det förstnämnda låter lite oväntat men en ganska säker källa har avslöjat att kommunen helt ovetandes köpt in usb-minnen i larmade förpackningar. Tack än en gång!

Kanske börjar bli dags att städa handväskan?