Dags att erkänna

Jag är 30 numera. Konstigt, men så är det. Ibland måste man kliva ur garderoben och visa vem man egentligen är. Nu gör jag det, nu blir det officiellt. Jag tycker att faktiskt att jag är ganska ung varje morgon när jag beger mig till jobbet. Ung och pigg i två timmar ungefär tills mina elever påminner mig om att jag är från stenåldern.

-Va? Fanns det bara två TV-kanaler när du var liten?
-Hade du ingen mobil förrän du var 18?
-Va? Var man tvungen att stå stilla i köket om man skulle ringa en kompis? Kunde ni inte sms:a istället?
-Var ni tvugna att umgås med varandra på fritiden, vaddå hade du inte dina kopisar på msn?

Liknande kommentarer haglar ur deras blivande små tonårsmunnar varje dag. Det är bara att inse att ungdomens glada dagar är förbi. Man får göra så gott man kan för att hänga med, vi räknas ändå som att vi passerat bäst-före-datum.

Vi 30-plussare har förmånen att vi också får berika vårt språk för var dag. Tänkte passa på att uppdatera er:

Slangen bästisar (bästa kompisar) är numera ute. Nu heter det bäzzor.
Om någon säger något som verkar otroligt eller osannolikt svarar man "ofta" på det här sättet:
-Igår cyklade jag 30 mil
-Ofta!

Uttrycket LOL har varit poulärt de senaste åren för att visa att något är roligt. Vill man ironisera kan man numera tydligen lägga till ett "z" - lolz.

Fenomenet att seriefigurer med fängslade vänner ger bort en brödlimpa med en inbakad fil i känner ingen till nuförtiden. Att Simpsons började sända innan morgondagens tonåringar var födda ses som en konspirationsteori, att någon över 30 skulle ha sett ett endaste avsnitt är en ren och skär omöjlighet.
Jag ser gladeligen fram emot att åldras och hoppas få njuta av hur jag uppfattas av dagens tonår när jag passerat nästa milstole i livet (läs 40).

Koh Lanta 2010

Onödigt

Innan jul var jag tvungen att överlägga med ett antal kollegor huruvida min julklappsidé till sambon var bra eller inte. Merparten av kollegorna tyckte att det var en bra julklapp att köpa ett pufffigt, fluffigt duntäcke och sambons syster hakade på och köpte lyxig kudde. Sedan dess har jag närapå varit lite avundsjuk och igår kväll var jag jättetrött men skulle bara provligga täcket och kudden en stund. Det slutade med att jag vaknar upp sju timmar senare av att väckarklockan ringer.

När jag kommer hem beklagar sig sambon över hur dåligt han har sovit. Möjligen kan han ha sovit sammanlagt två timmar under hela natten. Djupa ringar under ögonen intygar att historien kanske består av ett uns sanning. Han ondgör sig dessutom över att min kudde är extremt obekväm.

Jag: Kan vi inte åka och köpa mysigt täcke och kudde till mig också.
Sambo: Nej men det är väl onödigt.
Jag: Men det är det väl inte alls.
Sambo: Jo, vi har ju sagt att vi inte ska slösa pengar.

Så om ni undrar över varför jag beklagar mig över nackspärr och dålig sömn så vet ni. När jag går runt som en zoombie och inte får någonting gjort, vänligen visa medlidande.

Varför?

Varför tar det så lång tid att laga mat men så kort tid att äta upp den?
Med denna sanning i bakhuvudet får jag det ganska svårt att känna mig motiverad till att ställa mig och hacka, mala, steka, koka, flambera, tranchera, pochera, reducera, rensa, stycka, rulla, grilla... Hämtmat är mer logiskt för mig. Där går tid för avhämtning ungefär på ett ut med tiden det tar att äta upp maten.
Halvfabrikat går däremot bort helt. Man måste ju tänka på hälsan... (Chokladpudding räknas inte som halvfabrikat!)

Därför sjunger jag så falskt...

Vi var på opera i lördags. Livesändning direkt från The Met i New York. Så där satt vi i ett välfyllt Folkets Hus och tittade på lunchföreställningen fastän det var kväll hos oss. Storbild, hd-kvalité och prima ljud, dessutom var baren öppen i pauserna. Rekommenderas varmt för alla nyfikna.


Jag tänkte sammanfatta den världsberömda operan Tosca, en fullkomligt personlig och egenkomponerad tolkning. (Toscas pojkvän har på grund av tillfällig minnesförvirring fått ett fingerat namn som härstammar från de två orden målarkludd och Mussolini.) Du får dessutom föreställa dig att det förekommer vackra musikstycken i höga tonarter mellan varje mening ungefär.


 Huvudpersonen Tosca är en passionerad kvinna med mörkt hår och mörkbruna ögon. Tosca har ett förhållande med den korpulente konstnären Kluddolini. I Toscas frånvaro målar Kluddolini ett halvpornografiskt porträtt av en ung, blond och blåögd kvinna och Tosca blir givetvis rosenrasande av svartsjuka när hon upptäcker detta. Passionerad sång av högsta klass uppstår då mellan Tosca och Kluddolini. Tosca uppmanar sin älskade att måla över de blå ögonen på flickan på bilden så att de blir bruna som hennes egna. Om allt ändå bara varit så enkelt…
När Tosca väl försvunnit från platsen hjälper Kluddolini en förrymd fånge att gömma sig. En ondsint polis kommer snart fången på spåren och fången tar sitt liv medan konstnären döms till döden. Tosca mördar den elake polisen för att undkomma en intim situation med den onde polisen. Hon tror att hennes älskade målarkludd ska komma att skenavrättas men istället blir han brutalt avrättad med skarp ammunition av en hel armé varpå Tosca själv kastar sig utför en brant. The end.


 Alltså, jag har funderat lite över operans handling och insett att mitt liv är totalt odramatiskt i jämförelse. Inte en enda gång har min sambo till exempel bett mig byta ögonfärg på de jag fotar bara för att han är svartsjuk. Alltså bara det gör mig nästan dramatiskt upprörd.

 
Nu skulle det i och för sig vara ganska besvärligt om han verkligen skulle insistera på att jag byter ögonfärg på alla vackra människor jag fått fota den senaste tiden. För jag antar att jag i så fall även förväntas brista ut i spontan sång på italienska till försvar för konsten. Och när jag tänker efter så inser jag att jag inte kan någon italienska överhuvudtaget.

Jag får helt enkelt vara tacksam över mitt stillsamma, odramatiska liv. De utländska sånginslagen emellanåt består på sin höjd av någon slags falsk variant på Happy Birthday som jag sjunger tillsammans med de 23 busungarna i min klass. Men någonstans långt därinne börjar jag tro att det är just denna avsaknad av dramatik som är den egentliga orsaken till att mitt röstregister endast består av falska toner. Kanske är det svartsjuka och passion som ligger bakom de där magnifika sångrösterna som en del av mina medmänniskor välsignats med. Jag har helt enkelt bestämt mig att det är därför jag inte kan få en ton rätt.

Det brinner i tårtan!

Den bättre delen av familjen Holmin/Karlsson har fyllt år. Eftersom jag råkar vara världens bästa Karlsson innebär det att Holmin får stå för den bättre delen av hushållet... Logiskt så det förslår!

Födelsedagen skulle givetvis firas med överraskningar enligt traditionella födelsedagsreglementet. Så för en gångs skull var jag faktiskt först ur sängen, enbart för att kunna fixa med presenter och tårta. När det blev dags att sätta ljus i tårtan visade det sig att herrn just i år nått en ålder då ljusen i tårtan var aningen för många. Men för all del, låt mig inte gå händelserna i förväg.

Jag lyckades få fyr på alla ljusen och märkte snabbt att det blev oerhört varmt. Med raska steg tog jag de tio stegen in mot sovrummet. Snabbt harklade jag mig och med min allra bästa, men ändock lika falska stämma, klämde jag in i den traditionella högtidssången. Födelsedagsbarnet öppnade yrvaket ögonen men blev bländad av alla ljusen så han sökte skydd under täcket.

I det ögonblicket inser jag att det blir v ä l d i g t varmt med så många ljus på en och samma tårta så jag säger halvt hysteriskt "Skynda dig att blåsa ut ljusen". Varelsen under täcket visar inga tecken på reaktion varpå jag halvvrålar "Blås ut ljusen NUUUU det brinner i tårtan!". Plötsligt ser jag hur marsipanen fläckvis förvandlas från grön till svart. Jag ser inte längre någon återvändo utan tvingas blåsa ut ljusen på egen hand.

Jaha, nu är jag inte längre en sådan som helst vill öppna andras presenter eftersom jag älskar paket. Jag har numera sträckt mig så långt att jag blåser ut ljusen på andras tårtor. Nödvärn kanske någon skulle hävda. Kalla det vad du vill. Jag misstänker att jag inte kommer att bli bjuden på så många kalas i framtiden nu när den här historien blivit offentlig.

Den berömda tårtan, innan marsipanen fattade eld

Tjuv, jag? Menar ni mig? Öhhh...

I tisdags kväll var jag på ica och handlade. Som en utarbetad zoombie vandrade jag planlöst fram och tillbaka och plockade åt mig varor. Sedan trängde jag mig fram genom tjock, kletig, trötthetsdimma mot kassan för att betala. Det var strul i den enda öppna kassan och kön blev längre och längre. Jag och de andra i den långa, kön verkade ungefär lika trötta för alla suckade och himlade med ögonen ungeför lika mycket. Något sådant som ett krånglande bankkort skulle vi aaaaldrig utsätta varken oss själva, eller våra köande systrar och bröder för.

När det äntligen blev min tur betalade jag snabbt. Jag skulle precis gå och packa ihop mina varor när två röda lampor tändes på vardera sidor om kassans utgång. Lamporna blinkade frenetiskt och samtidigt började ett öronbedövande larm att ljuda.
Min första tanke var att brandlarmet gått igång. Först förstod jag inte alls vad som hänt men sekunden efteråt insåg jag att det var J A G som startat larmet. Jag fattade - men fattade ändå inte. Förvirrad fick jag passera larmbågarna ännu en gång medan kassörskan ringde efter förstärkning. Folket i den långa kön stirrade. Gemenskapsbandet mellan oss väntande i den långa kön hade upplösts. Jag tillhörde inte längre de suckandes skara.

Jag skämdes, kinderna hettade och jag började faktiskt fundera på om jag var så trött och omedveten om mina handlingar att jag kunde ha lagt något i väskan utan att varit medveten om det. Jag kanske hade tagit fel på kundkorgen och min väska? Jag stod där och tvivlade på mig själv samtidigt som jag förvånades över att jag aldrig någonsin tidigare lagt märke till att det ens finns larmbågar vid varje kassa.
Medan min hjärna slukades av allt kaos, ringde kassörskan efter förstärkning. Folket i den långa kön som nu var uppenbart irriterade över allt kassastrul, tittade på mig med stränga blickar. Förmodligen tänkte de allihop att jag var en pinsam tjuv eller rentav att jag var en komplett idiot. Jag fick omgånde följa med ett kassabiträde in i ett rum bakom spelbutiken och där kollade en kvinna igenom hela min väska.

Nu kom nästa pinsamma grej! Att behöva visa upp innehållet i min väska. (Jag tror att alla som ägt en handväska och inte städat den under minst en månad förstår vad jag menar.) Jag hade återfått medvetandet till fullo igen och visste nu helt säkert att jag inte hade något att dölja mer än en pinsamt stökig handväska. Sak för sak (läs limstift, plåster, läppglans, kvitton, viktiga papper, huvudvärkstabletter, block, påsklämmor, pennor...) testades med någon larmgrej och plötsligt visade sig att det var ett ouppackat usb-minne som försatt mig i denna situation.

Detta lilla charmiga usb-minne fick jag i present härom veckan av min arbetsgivare som gratulation för att jag klarat av en kurs i datakunskap. Verkligen en intressant present.

Så nu vill jag tacka min arbetsgivare för denna spänning i vardagen! Jag kan inte låta bli att fundera över om det är ett lager stöldgods de köpt in eller om det helt enkelt är så att de fått köpa ett lager larmade usb-minnen. Jag tycker att det förstnämnda låter lite oväntat men en ganska säker källa har avslöjat att kommunen helt ovetandes köpt in usb-minnen i larmade förpackningar. Tack än en gång!


Kanske börjar bli dags att städa handväskan?

Personlig utveckling

Söndagkvällar är väl inte alltid tidpunkten då man anstränger sig som mest för att vara den där goda, fulländade människan som jag vill tro att vi alla faktiskt emellanåt försöker sträva efter att verkligen vara.

Jag: Men alltså de borde faktiskt...
Anonym: Borde? Det kan väl inte du bestämma, det är väl upp till dem hur de vill göra.
Jag: Men alltså jag menar att de snart kanske kommer att...
Anonym: Men du sa faktiskt inte så, du sa borde.
Jag: Måste du märka ord?
Anonym: Men det brukar du göra.
Jag: Okej, så då tycker du att det är ett smart drag av dig att kopiera mina sämsta personliga egenskaper och utveckla dem vidare?
Anonym: Ehhh...

Vem smälter inte av en överraskning?

För ett par månader sedan fick jag ett sms av sambon där det stod "Jag har köpt något till oss, ligger på köksbordet. Puss". Det tog inte många millisekunder innan min hjärna hade målat upp flertalet scenarion. I en av dessa fantasier kom jag hem och hittade två biljetter till Rom på köksbordet, studsade av lycka samtidigt som jag fick se en väg av utströdda rosenblad som ledde till nästa överraskning...



Ja, nu visade sig verkligheten vara aningen kargare är mina fantasier. När jag väl kom hem låg där på köksbordet en tämligen tjock bok inbunden i svart konstläder. Det stod endast tre bokstäver på framsidan av boken, tre glänsande silverbokstäver - a - h - a.

Jag lyfte på boken för att se om mina flygbiljetter till Rom möjligen låg under. Men inte, däremot låg något slags köpekontrakt bredvid boken. Jag insåg rätt snart att aha-boken var en årskrönika. Meh inte en komplett sådan utan köpekontraktet berättade att hushållet numera var prenumeranter på denna årskrönika. Prislappen visade sig dessutom vara betydligt högre än vad två biljetter till Rom skulle ha kostat.



Mina mungipor flyttade sig från de himmelska höjder de tidigare strävat mot. Jag fann endast fyra ord i detta makabra ögonblick. Jag uttalade högt och myndigt den klassiska frågan "Vad är det här?" och sedan insåg jag att eftersom jag var ensam hemma så förväntades jag nog svara på smset istället. Jag kunde inte åstadkomma något mer än att återupprepa "Vad är det här?".

De nästföljande dagarna blev aningen märkliga där vi båda insåg att vi inte förstod varandra överhuvudtaget i just denna situation. Jag menar, vem skulle inte tro att ett sms som antyder om en överraskning betyder en resa till Rom - eller åtminstone en helg i Prag? Går inte alla tjejer/kvinnor/damer - ja egentligen alla människor, runt och väntar på den där magiska gåvan som förvandlar vardagen till ett enda romantiskt skimmer?



Alltså ni får inte missuppfatta mig för nu är det ju faktiskt redan så att min vardag är rosaskimrande med små fluffiga moln som svävar omkring överallt. Jo serru, visst är det så. Det är nämligen så att de små fluffiga molnen ibland ockuperar min hjärna och då orsakar allmän minnesslöhet. Så nu vet ni, alla de dagar då jag glömmer bort i stort sett det mesta. Det är de dagar som är extra romantiska. Med tanke på hur glömsk jag är så kan man nog inte ha en mer romatisk vardag än jag har. Förutom de dagar som innehåller en överraskning då förstås...

Det gör så ont!

Egentligen är ju det här en fotoblogg men jag kan bara inte låta bli.

Igår var vi besök hos goda vänner som precis fått tillökning i familjen. Förlossningen genomfördes med en snitt tvärs över buken vilket givetvis resulterade i svåra smärtor de nästföljande dygnen. De som fått barn vet dessutom vilka åkommor en graviditet medför; illamående, foglossningar... de som har otur tvingas leva med nio månaders plågor helt enkelt. Just den här graviditeten bjöd på lite av varje även om det var i doser som faktiskt gick att uthärda med hjälp av  en del piller.

Så sitter vi då där på uteplatsen och njuter av livet och i bakgrunden mullrar åskan sådär lagom trivsamt. Den nyblivne fadern kommer ut och börjar förklara att han inte kan plocka ur diskmaskinen för att han har ett trasigt nagelband. Därefter får vi höra hela historien om hur skadan uppstod och smärtornas omfattning.

Mitt emot sitter hans sambo, alltså kvinnan som för en dryg vecka sedan fått en kniv rakt genom magen och som sedan sytts ihop med nål och tråd under största omsorg. Och hon lyssnar. Intresserat och omsorgsfullt och visar dessutom hänsyn och medlidande under största allvar. Själv sitter jag och vet inte vart jag ska ta vägen. Vi har inte fått höra en enda förlossningshistoria, inte en enda skräckupplevelse utan bara några få uttalanden om att det känns konstigt att inte ha känsel i magen längre.

Det är inte konstigt att det fanns en tv-reklam för några år sedan som handlade om hur det är när män är förkylda... Kvinnor blir ofta beskyllda för att vara svaga, klena, ältande och så vidare men hallå, vad är smärta egentligen? Jag vet inte längre...

Lite länkar för dig som vill läsa mer

Medan somliga solar under sin ledighet så passar jag på att stimulera min hjärna lite. För dig som är nyfiken på vad jag pysslade med förra veckan finns lite länkar här. Tyvärr fins inte fullversionen på nätet utan då måste man beställa pappersvarianten. De som är riktigt snälla kan få bläddra i mina ex. Det gör sig liksom inte riktigt lika bra i nerkortad nätversion utan bilder, men ändå. Klicka på de olika dagarna i tur och ordning och se själv.

måndag

tisdag

onsdag

torsdag

torsdag del 2

Min första bloggbild

Tänk att såhär såg den ut, min allra första bloggbild. Den har sina plus men den har definitivt även sina minus. Till exempel tycker jag inte om hur jag beskurit den. Färgerna känns också lite matta och trista vilket beror på att ljussättningen inte var den bästa.

Ja, men man lär så länge man lever. Jag tror trots allt att alla ni som faktiskt följer denna blogg dagligen faktiskt har sett en utveckling under det halvår som denna blogg har existerat. Men, vilka är ni egentligen? Ni är inte så bra på att kommentera. Jag ser ju på statistiken att ni finns där, dag efter dag. Om jag vågar skriva om mitt liv och framför allt visa mina bilder kanske ni vågar lämna en liten kommentar? Ibland behövs llite motivation för att fortsätta fota, skriva och blogga.

Kan ni inte just du skriva en kommentar och berätta vem du är?


Lilja fotad på glasskiva med 400D + 50 mm f/1.4

Det var en gång...

Livet passerar revy snabbare än man anar ibland. Man är liksom inte medveten om att man själv är med och skapar historia. Var dag blir till en del av ens egen och människor i ens omgivnings historia.

De här bilderna är en del av min historia och dem tog jag när jag jobbade på helg Vimmerby Tidning för evigheters evigheter. Närmare bestämt i maj 2007. Jag vet inte ens vad jag använde för kamera... Det kan ha varit vad som helst. Uppenbarligen visste jag i alla fall var avtryckaren satt.

I dagsläget fotar jag med en enkel Canon 400D och mitt favoritobjektiv 50 mm 1.4 USM sitter på större delen av tiden. Jag har drömmar och planer om att byta kamerahus. I dagsläget handlar mina dagdrömmar om 5D mark II.






Det var en gång en tjej som fick en kamera i sin hand...
Bloggdesign av Linda Lundquist