Alltså jag förstår inte varför vi ersätter riktiga människor med telefonsvarare. Sverige behöver arbetstillfällen och ändå minskar vi ner på personal där den som mest behövs.

Härom morgonen kom jag till jobbet kokande av ilska. Jag behövde komma i kontakt med vårdcentralen för att få ett recept utskrivet. På väg till jobbet passade jag på att ringa detta samtal. Först skulle jag knappa in vilken vårdcentral jag tillhörde, sedan fick jag snällt lyssna på åtta olika sorters ärenden och knappa in i vilket jag ringde. Därefter skulle man knappa in sitt telefonnummer och därefter sade datarösten "vi ringer upp dig klockan 9.05". Jag fick panik eftersom den tidpunkten har jag inte möjlighet att svara. Då har jag lektion. Det gick att trycka att man önskade en annan tid och jag fick då 10.05 vilket jag accepterade.

När jag hade lagt på insåg jag att min mobil inte har någon täckning på jobbet vilket innebär at jag inte skulle kunna svara. Att bli uppringd i klassrummet under lektionstid är inte ett alternativ. Man står inte och informerar en sköterska om sina privata komplikationer inför 46 elvaåriga öron. Det var bara att börja om igen. Jag knappade in att jag ville bli kopplad till växeln, informerade om mitt problem och hon kopplade mig - till samma telefonsvarare. Receptionisten lovade att det skulle gå att tala in ett meddelande och jag började så snällt. Efter tio sekunder avbryter rösten mig med att säga "det telefonnummer du har angett är felaktigt". Datarösten hade rätt eftersom jag hade försökt förklara mitt problem, inte mitt nummer. Vansinnig parkerade jag bilen utanför skolan och gick in i klassrummet. Därmed försvann också täckningen på mobilen.

Vid rasten såg jag två missade samtal på mobilen. Inte ett enda av samtalen hade inkommit på den tidpunkt som angetts av datarösten. Så även om jag hade haft täckning hade jag inte haft en chans att svara när sjukvården ringde upp.

Under eftermiddagen var jag så arg att min kloka sambo till slut fick ringa vårdcentralen. Han knappade sig fram till växeln och en kvinna där läste innantill från en manual och berättade vilka knappar man ska trycka på för att kunna läsa ett meddelande. Slutligen kunde jag ringa och inom en timme blev jag faktiskt uppringd av en livs levande sköterska. Inom tio minuter var receptet fixat. Men snart måste jag väl ringa eftersom dessa samtal och allt tryckande förmodligen kommer att ge mig magsår och andra sekundära komplikationer.

Sjukvården verkar vara anpassad efter de som är så sjuka att de kan vara hemma och passa telefonen hela dagen. Men är man så sjuk tror jag nästan inte att man klarar att lyssna så noga att man lyckas knappa in rätt knappar i alla fall. Slutsatsen är väl att sjukvården är anpassad för att så få petienter som möjligt ska komma fram. Antagligen finns det inte tillräckligt med personal att ta emot alla som behöver vård att detta är ett sätt att mota Olle i grind. Men den här gången lyckades de inte. De förstörde min dag, men jag gick inte besegrad ur striden.

Nu tar jag ett djupt andetag och visar upp en bild som jag nyss fann bland familjen Lööfs bilder. Annika är rädd att alla ska tröttna på att se bilder på hennes familj. Så nu kommer en liten naturbild för att det ska bli lite variation.

Canon 400D + 50 mm f/1.4