Vissa dagar passerar, som jag tidigare skrivit, obemärkt förbi. Andra upplever man saker som skakar om. Ibland mer, ibland mindre. Idag kanske jag inte riktigt kommit upp till milkshake-nivå men jag har hört folk berätta saker som fått mig att stanna upp och fundera. Tänk att vi lever i samma samhälle, andas samma luft, ser samma saker på TV men ändå kan uppleva livet på så vitt skilda sätt.

Idag har jag fått samtala människor som befinner sig på samhällets botten. Lyssnat till hur de beskriver sin tillvaro. Hur de berättar om en tillvaro där ingenting längre har en mening. Även om man är medveten om att alla inte är lyckliga, att alla inte har det bra så är det svårt att omvandla orden. Det man inte själv har upplevt är svårt att uppleva bara genom andras ord. Vi bär alla ansvar för vår egen lycka men vad gör man när förutsättningarna helt plötsligt vräks omkull?

Jag har med mina ögon också bevittnat hur en överförfriskad äldre man tillslut segnade ner mot en vägg och låg utslagen mitt bland folk och mitt på blanka dagen. Jag såg människor besväras och oroas men ingen gick fram. Inte heller jag. Jag bevittnade det hela genom fönstret på mitt jobb och vi ringde polisen. Eller försökte. Men i semestertider tar det sin tid. Man kopplas kors och tvärs över landet. När det äntligen svarade en person som kunde ta hand om samtalet blev det snabbt avslutat med svaret att andra redan ringt om ärendet. Sedan gick tiden, minutrar blev till timmar. Mannen låg kvar. Ensam. Till slut vaknade han till och strax därefter dök en polisbil till. Nu slutade det bra men om det inte hade gjort det då... om mannen hade kvävts av sina egna spyor, eller levern hade sviktat av alkoholförgiftning. Då hade hans liv slutat mitt bland folk men ändå helt övergiven.

Hur mår vi egentligen idag?

Canon 400D + 50 mm f/1.4