Jag är 30 numera. Konstigt, men så är det. Ibland måste man kliva ur garderoben och visa vem man egentligen är. Nu gör jag det, nu blir det officiellt. Jag tycker att faktiskt att jag är ganska ung varje morgon när jag beger mig till jobbet. Ung och pigg i två timmar ungefär tills mina elever påminner mig om att jag är från stenåldern.

-Va? Fanns det bara två TV-kanaler när du var liten?
-Hade du ingen mobil förrän du var 18?
-Va? Var man tvungen att stå stilla i köket om man skulle ringa en kompis? Kunde ni inte sms:a istället?
-Var ni tvugna att umgås med varandra på fritiden, vaddå hade du inte dina kopisar på msn?

Liknande kommentarer haglar ur deras blivande små tonårsmunnar varje dag. Det är bara att inse att ungdomens glada dagar är förbi. Man får göra så gott man kan för att hänga med, vi räknas ändå som att vi passerat bäst-före-datum.

Vi 30-plussare har förmånen att vi också får berika vårt språk för var dag. Tänkte passa på att uppdatera er:

Slangen bästisar (bästa kompisar) är numera ute. Nu heter det bäzzor.
Om någon säger något som verkar otroligt eller osannolikt svarar man "ofta" på det här sättet:
-Igår cyklade jag 30 mil
-Ofta!

Uttrycket LOL har varit poulärt de senaste åren för att visa att något är roligt. Vill man ironisera kan man numera tydligen lägga till ett "z" - lolz.

Fenomenet att seriefigurer med fängslade vänner ger bort en brödlimpa med en inbakad fil i känner ingen till nuförtiden. Att Simpsons började sända innan morgondagens tonåringar var födda ses som en konspirationsteori, att någon över 30 skulle ha sett ett endaste avsnitt är en ren och skär omöjlighet.
Jag ser gladeligen fram emot att åldras och hoppas få njuta av hur jag uppfattas av dagens tonår när jag passerat nästa milstole i livet (läs 40).