Den här bilden gillar jag. Jag tog den för drygt en vecka sedan. Skulle faktiskt kunna tänka mig den som en förstoring. Den skulle nog till och med göra sig riktigt bra som förstoring. Jag saknar bara en bra vägg att sätta den på. Om någon har en bra vägg att sälja så maila mig. Gärna i ett tillhörande hus med sjöutsikt, stora fönster och stor uteplats med kvällssol.

Tänk att jag, lilla jag, har sett frihetsgudinnan. I lätt blåst och bland regndoppar som försiktigt letade sig fram från himlen till marken stod jag där vid fartygets reling och försökte fånga henne på bild. Jag var under dessa minuter en av alla de miljontals turister som tar sig ett kik årligen. Så att det var ett unikt ögonblick ska jag inte ens ge mig på att inbilla er.

För er som är faktatokiga kan jag berätta att statyn mäter 46 meter och är placerad på en 47 meter hög sockel av huggen sten. Från marken till facklan blir den mer än 93 meter. Bara näsan är 120 centimeter lång.

Nu till problemet. Jag var så upptagen med att fånga henne på bild, parera mellan de andra turisterna på båten och att inte få håret tvärs över ansiktet så när vi väl hade åkte ett varv runt och var på väg mot Manhattan igen kom jag på mig själv med att känna som att jag hade missat hela grejen. Jag såg henne, men ändå inte. Min kompis Kristin säger att det är så hon upplever de flesta platser som hon besöker sedan hon fick sina barn. Jag kan ändå inte låta bli att känna mig besviken. Jag såg henne, det kan jag minnas. Men jag upplevde henne inte.

Jag känner mig dock lugn eftersom jag har läst mig till att en mindre upplaga av Frihetsgudinnan finns i Paris. Jag har hört att det ska vara en fin stad att besöka under våren. Så det är väl bara att beställa biljetter...